”And my heart goes bom bom bom”…

…sjunger Miss Li. ”I aj haj, nom nom nom” sjunger Lilla S.
Det är möjligt att hon inte pratar så mycket men sjunger gör hon, ibland hör man ord som faktiskt finns med i texten men oftast är det på hennes eget språk. Men melodierna kan hon, kanske inte just till pop sånger men till barnvisorna de sjunger på dagis.
Hon kommer hem och sjunger på något, efter lite klurande kan vi gissa oss till vad det är för visa och sen sjunger vi tillsammans. Sång ska ju vara bra för språkutvecklingen och om inte annat är det så mysigt att vi kan sitta tillsammans och sjunga när hon i övrigt far runt som ett yrväder.
Sången kom förövrigt innan orden, redan första veckan på förskolan kom hon hem och sjöng ”akta dig” som vi snart insåg var hennes variant på ”Lilla snigel”, fast hennes version innehöll bara ”akta dig” rätt igenom. Nu, nått halvår senare kommer ”akta dig” på rätt plats och resten är på hennes eget språk.
Hon älskar musik, dansar, skuttar och tjuter förtjust när det är något hon tycker om. Och sjunger som sagt. Och vi njuter över hennes glädje för vi håller med, musik är underbart. Så fina unge, fortsätta sjung och fortsätt dansa.

(det är mitt nattlinne hon har krävt att få på sig.)

Du kan amma här!

Häromdagen hamnade en länk till den här i min feed på facebook (vi får se hur länge den ligger uppe, originalet är nerplockat på grund av upphovsrätts-strul).

Amningshjälpen fyller 40 år och föräldrar och kursledare från en amningskurs i Falun (bland annat än av tjejerna från doulakursen) spelade in ”Du kan amma här”. Jag såg den, tyckte den var lite kul, tänkt att det säkert kunde locka fram en eller annan som tjurade över att ammande kvinnor tog plats men inte skulle det väl bli mer än så? Ack så fel jag hade. Nu har de som gjort videon blivit utsatta för trakasserier och till och med hot mot deras barn. Vad är det för fel på folk? (läs DTs nätartikel om det hela här).

Jag är helt övertygad om att både en och två anser att det hela inte är något att lägga vikt vid, att folk skriver så mycket dumt på nätet. Och Ja, folk skriver mycket dumt på nätet men folk måste lära sig att det inte är okej, ett hot är inte mindre allvarligt för att det skrivs i kommentarsfältet på youtube än när det spottas ut på gatan.

Och hur har vi kunnat hamna här, i en verklighet där det är fult och fel att ge sina barn mat på det mest naturliga sättet? Att bröst är fel när de används till att mata spädbarn men rätt när de blottas för att behaga mannen? För inte tror jag att samma hot skickas till reklammakare och folk inom modeindustrin där mer eller mindre blottade kvinnobröst är vardagsmat. Vi lever i en värld där kvinnans kropp bara är rätt och okej om den tilltalar männen, amning är inte till för att tillfredsställa mannen och därför ska den inte få synas i det offentliga rummet. Samtidigt som de som väljer att flaska sina barn av rädsla för omgivningens förakt möts av klander för att de förvägrar sina barn den viktiga modersmjölken.

Sen kommer folk (mestadels män) med kommentarer om att om det är okej för en kvinna att amma på ett kafé så är det lika okej för honom att dra ut snorren och runka av mellan gästerna, eller bajsa på borden kanske. Och jag blir så förbannad, sen blir jag bara trött och ger upp för inte fan kommer de att ändra åsikt för att jag får ett raseriutbrott och skäller ut dem efter noter.

Så till alla er starka, vackra och underbara kvinnor där ute som tar sin rättmätiga plats i samhället och ammar i det offentliga rummet, all kärlek och styrka till er. Ni ger era barn bästa tänkbara näring samtidigt som ni ger fingret åt ett kvinnoföraktande samhälle.

Lilla S just nu – del 2

Här kommer uppföljningen jag tänkt skriva redan för ett par veckor sedan, sen kom annat i vägen och orken rann av mig. Men nu så! (del 1 hittar ni här.)

Språk och kommunikation 
När jag kom till förskolan för att hämta för ett tag sen hade Lilla S ingen större lust att gå hem. ”Sova” proklamerade hon och la sig på golvet med kudde och täcke. ”Sova”. Att ett sånt litet ord kan göra en så glad, för just det lilla ordet var (och är) ett av de få som hon själv använder aktivt, som hon kan ta till för att berätta vad hon tänker göra (eller låtsas göra), och vi kan använda det och vet att hon förstår. Lite ironiskt med tanke på hur hårt hon motsätter sig det här med att sova just nu, men vad gör väl det, det är ett ord och hon använder det i rätt sammanhang. För det är just språket som är den största stötestenen när det kommer till Lilla S. Det är också något av det som är svårast att förklara för folk. Min oro över det hela viftas bort av de flesta, ”barn är så olika, min son pratade inte förrän han var tre”. Och gång på gång får jag förklara att det inte är hennes tal som är största orosmomentet utan språkförståelsen, det faktum att jag inte kan ge min dryga tvååring ens de enklaste anvisningar, att precis allt måste visas handgripligen för att hon ska förstå vad jag menar.
Men, MEN! nu verkar det faktiskt gå framåt, åtminstone när det kommer till talet, bara senaste två veckorna har det kommit flera nya ord, ”katt” och ”hej då” till exempel. Nu har hon också börjar härma ord och läten hon hör, och i vissa lägen kan hon också koppla ihop dem, idag har hon till exempel gått runt med en av sina gossedjurshundar och ”skällt”.
Fast tyst är hon ju inte, hon babblar konstant, håller långa utläggningar och kommer med frågor eller gör inlägg när man pratar. Hon beter sig precis som om hon vet exakt vad det är hon vill ha sagt, och det gör hon antagligen också, det kommer bara ut på ett språk som ingen utom hon själv förstår och när vi, trotts att hon försökt förklara säkert fem gånger, inte fattar så kommer frustrationsutbrotten. Och jag förstår henne, om man faktiskt anser att man klart och tydligt förklarat för mamma vad det är man vill ha hjälp med och hon ändå inte gör på rätt sätt, då är det klart man blir arg.
I nuläget ångrar jag så att jag aldrig orkade börja med baby-tecken medan Lilla S fortfarande var liten, satt still och tittade på mig istället för på allt annat.

Förskolan
Oj så mycket oro det har varit kring förskolan och oj vilken dålig mamma jag känt mig som ibland, framför allt när jag ibland njutit av att få en liten andningspaus från vår intensiva unge. Innan jul gick det okej, hon tyckte det var roligt men hade gärna velat att vi hade stannat.
Sen kom jullovet, vi tog ledigt för henne tre veckor och väntade oss en hel del besvär när vi började igen. Det blev raka motsatsen. Ungen var överförtjust över att komma tillbaka och personalen stod mållös, vad hade hänt? Vår teori är att hon först då var mogen för det hela, att hon då kom till ett stadie där hon är tillräckligt medveten om saker och ting för att inse att vi kommer tillbaka.
Ett tag blev det stora ilskeutbrotten när jag kom och hämtade för hon så gärna ville stanna och leka ett tag till (ve mig om jag kom mitt under sångstunden!) men nu har vi ändrat tiderna lite så jag kommer och hämtar lagom tills de andra barnen gått och lagt sig, då är allt lugnt och stilla och inte lika roligt.
Det är så underbart att se hur hon trivs men jag skulle ljuga om jag sa att det inte var jobbigt när hon inte vill följa med hem, första gångerna grät jag när hämtningen väl var avklarad. Men det är så tydligt att det inte handlar om att hon inte vill vara med mig, hon blir strålande lycklig varje gång jag kommer, det handlar bara om att hon vill fortsätta att leka, eller sjunga, eller vad det nu är de gör just för stunden.
I nuläget går hon tre timmar per dag och för stunden ser jag inte hur vi skulle kunna öka den tiden utan att det skulle gå ut över hennes välmående, det finns säkert många barn som klarar längre dagar men vårt lilltroll gör det antagligen inte.  Och när vi inte måste finns det ingen anledning.

Det finns miljoner andra saker jag skulle kunna skriva om, men det här är det ”viktigaste”, det som påverkar oss mest just nu.

Lilla S just nu – del 1

I början av februari fyllde Lilla S två år. Det har varit två underbara, fantastiska, spännande och utmattande år. Att se det där lilla knyttet växa och utvecklas från spädbarn till en vild unge  har varit en makalös upplevelse men så långt mycket jobbigare än jag någonsin trott.
Det här inlägget blir lite både ett ”så här ser livet ut med just Vår tvååring” och ett önskeinlägg då flera velat få lite uppdatering om hur Lilla S utvecklas.

Sömn
Lilla S sover bra, och har egentligen alltid sovit bra, hon har sovit från det att vi lagt henne tills vettig tid på morgnarna. Och ungefär här tror jag att många av er sitter med höjda ögonbryn och undrar vad tusan jag då gnällt om när det kommer till Lilla S sömnvanor. Jo saken är den att hon inte sover lugnt, det är ganska sällan hon vaknar så pass att hon sitter och studsar i sängen och vill gå upp men istället skriker, gråter, gnäller, kastar sig och strular hon tills det som behöver åtgärdas åtgärdats, oavsett om det gäller ny blöja, mat eller något annat. Så har det varit sen hon föddes och så är det fortfarande.
En vanlig natt hos oss ser ut ungefär så här:
18:30 – somnar
22:00 – välling
01:00 – välling
05:00 (eventuellt) – välling
07:00 – vaknar
På dagen behöver hon sova, jag skriver behöver eftersom hon inte alltid håller med om detta. Det enda positiva om hon inte sover på dagen är att det då bara tar fem-tio minuter att lägga henne, det negativa är en unge som gnäller, ylar och bryter ihop för minsta lilla ett par timmar innan sovdags, samt att risken för nattskräck ökar markant de dagar hon inte sover.
Ni som har barn i Lilla S ålder, hur sover de? Jag har verkligen ingen aning om hur sömnvanor för barn i den åldern ser ut.

Mat
Jag hatar välling! Jag hatar att blanda välling, jag hatar att köpa välling, jag hatar att diska vällingflaskor. Och så vidare.
Lilla S äter välling, mycket välling, ibland bara välling. Jag vet att jag redan när Lilla S var ett år tyckte att hon var sen med det här med att äta, nu ett år senare har inte så mycket hänt förutom att vi bytt modersmjölksersättning mot välling. Vissa dagar äter hon mer, andra mindre och ytterst sällan äter hon tillräckligt för att det faktiskt ska kunna klassas som en hel portion. Inte en enda dag har hon ätit tillräckligt för att vi helt ska kunna utesluta vällingen.
I slutet av januari var vi och träffade en dietist för att få lite tips och råd, men det allra mesta var sånt vi redan hört eller redan tillämpar. Låta henne äta själv, äta tillsammans, ha god stämning vid matbordet, inte truga eller försöka tvinga och dylikt. Vi fick vettiga råd, hon verkade avslappnad och hade en ”det kommer att lösa sig” attityd som åtminstone jag uppskattar.
Två saker kom vi fram till. 1: Ge ungen vad ungen vill ha även om kosten inte blir så varierad. 2: Försök att ta bort vällingen nattetid för att se om det påverkar matintaget på dagen.
Men med två riktlinjer kommer två problem. 1: Vad Lilla S vill ha varierar så hysteriskt, när vi var hos dietisten ville hon i princip bara ha torr mat med lite frasig yta, typ stekt falukorv, stekta köttbullar, chicken nuggets. Just nu är det istället torra kolhydrater som gäller, bröd, pasta, potatis och liknande, och inte ens när man ställer fram det hon ”borde” tycka om, t.ex. makaroner finns det någon garanti för att hon äter det. (Något som dock nästan alltid går ner är bär, verkar inte ha någon direkt betydelse vad för bär, och tortellini. Man får vara glad för det lilla). 2: Lagom tills vi tänkte börja ta bort vällingen nattetid kom ett nytt skov med nattskräcksepisoder, betydligt värre än det varit tidigare. Dessa kom ungefär när vi brukade ge henne mat och slutade i vissa fall inte förrän vi lyckats lura henne till att äta. Sen dess har vi inte orkat ta tag i det igen, men vi tänker göra ett nytt försök. När vi orkar.

Fortsättning följer. Förhoppningsvis redan imorgon.

”Men främst för närhetens skull”

Maken var nere på stan och Lilla S var med och satt i selen. I en av butikerna träffar de på en man som kommenterar på selen, hur bra den måste vara för både förälder och barn, och hur praktiskt den verkar. Att folk då och då kommenterar på den är vi vana vid, oftast folk som tycker det verkar förbannat praktiskt att slippa släpa på en otymplig vagn men också folk som är nyfikna och tycker det ser tungt ut med ett så stort barn. Men det som skilde den här mannen från de flesta andra var dels att han var just man, män brukar rent generellt varken kommentera på barn, vagnar eller annat men också den åsikt han flera gånger upprepade – att den främsta fördelen med selen måste vara närheten mellan barn och förälder. 
Att den åsikten säkert finns hos många män är jag övertygad om, även om alla facebookgrupper, forum och nära föräldra-sidor översvämmas av mammor. Det som gör mig så lycklig är när en man aktivt uttrycker detta, dessutom till en annan man. Det är sånt som kan göra min dag och som ger mig hopp om mänskligheten. Samtidigt som jag sörjer över att det händer så sällan att jag behöver känna så, det borde vara en lika stor självklarhet för en man att uttrycka något sådant som det är för en kvinna att gör det.

För visst bär vi för att det är praktiskt och bra på alla sätt och vis. Men främst, främst är det ändå för närhetens skull.

 

(En ErgoBaby i nyskick för 80 spänn på Emmaus. Det ni! Best buy eeever!)

Och förresten. Jag tänkte börja blogga igen. Vi får se hur bra det går med det.

Vi, hösten och Lilla S

Alltså hösten… helvetiska jävla höst! (ursäkta språket). Som ni säkert märkt har det blivit långt mellan inläggen och inget har varit direkt positivt och så har det rent generellt varit. Sen vi fick Lilla S har jag mest ångat på av gammal vana men nu var det som om all trötthet jag borde känt tidigare kom i kapp och fullständigt golvade mig. Bara det faktum att jag inte sovit ordentligt sen innan graviditeten (vilket ger ca 32 månader med upphackad sömn) är tillräckligt för att knäcka mig, lägg där till höstmörkret och det faktum att det är så förbannat mycket med Lilla S.
För det är mycket, vansinnigt mycket, mer än normalt mycket, tillräckligt mycket för att vi tillslut fick nog och ringde BVC. Vi fick en tid bara nån vecka senare och sen spenderade vi närmare en timme med att ösa ur oss precis allt som inte fungerar, all höstens oro och alla våra nojor. Känslan när man väl har gjort det är kluven, dels vill man få bekräftelse på att man inte överdriver, att ens oro inte är obefogad, men samtidigt vill man inget hellre än att höra att ens barn är fullständigt normalt och att allt är precis som det ska. Men saker är inte precis som det ska och i slutänden var det den trösten vi fick, att det faktiskt var motiverat att börja rota i det hela.
Det är så mycket som har strulat och i nuläget vet vi inte vad som hänger ihop och vad som är följd av något annat. Nu var det ju ett tag sen jag skrev om Lilla S och hennes matvanor men det har inte bättrat sig sen dess, hon lever i princip på välling och det är bara ett fåtal gånger hon har ätit något som skulle kunna klassas som en hel portion ”vanlig” mat. Hon behöver fortfarande äta på natten av den enkla anledningen att hon inte får i sig tillräckligt under dagen och även när det är mat hon verkligen gillar så är det ofta försumbara mängder som går ner.
Sen har vi språket… Lilla S pratar, konstant, men det är inte en kotte som förstår vad hon säger och det verkar som om det är väldigt lite av det vi säger som hon förstår. Tittar man på den typiska språkutvecklingen ligger hon ungefär ett år efter sina jämngamla. Jag har flera gånger varit på väg att rensa i min blogglista där det är mammor till barn som är betydligt yngre än Lilla S som skriver för jag blir så förbannat ledsen och bitter i vissa lägen, särskilt när dessa beklagar sig över att deras barn är sena, samtidigt som klumpen i magen växer för man vill ju att ens barn ska följa mallen, att hen ska klara BVCs tester utan anmärkning.
Om det pratade vi, om saker förskolepersonalen påpekat och saker vi själva sett pratade vi, om saker som kanske är ”problem” men som lika gärna kan ha med Lilla S personlighet att göra pratade vi. Och sen, när man liksom inte har något mer att säga, det är då man vill få en klapp på axeln, några tröstande ord men samtidigt bekräftelse på att allt är som det ska vara. Men istället blev det remisser, till hörseltest och dietist i första hand och sen strikt uppföljning för än så länge är det för tidigt att säga något, hon fyller två om en månad, utredningar av ”avvikelser” görs sällan innan BVCs 2½ års kontroll. Mycket kan hända tills dess, och nu då? Nu är det bara att vänta och hoppas på det bästa. För kanske är det bara en fas, kanske kommer allt lösa sig bara fint, men Om det inte gör det, då är vi redo att kämpa med näbbar och klor för att vår lilltjej ska få den hjälp hon behöver.

Over and out, från en hysteriskt trött småbarnsmamma.

”Förskolehelvete” – uppföljningen

Först och främst tack för alla fina, stöttande och hjälpsamma kommentarer jag fick efter förra inlägget. Det värmde verkligen även om orken att svara på dem inte riktigt har funnits.

Hösten har verkligen sprungit iväg och som ni säkert har märkt har bloggen blivit en av de saker som hamnat i skymundan av annat som krävt mer kraft och energi.
Men med tanke på mitt senaste smått desperata inlägg där det kändes som om världen var på väg att rämna så känns det som det är dags med en liten uppdatering. Vad hände egentligen efter det?

Bara nån dag efter att jag skrev hade vi ”krismöte” med en av pedagogerna, det var väl egentligen inget omvälvande vi kom fram till men det var skönt att få ventilera vår oro och höra deras syn på det hela och då sa vi också som det var att om det skulle fortsätta så som det var då skulle vi ta hem henne igen.
Så långt behövde vi dock aldrig dra det, det var bara två saker som krävdes, dels att någon av de som var med under inskolningen skulle möta oss när vi kom och dels att den här omgången tänder skulle komma igenom*. Så från att vara mer eller mindre hysterisk gick vi till att ha en liten tjej som babblade glatt medan vi klädde av henne i kapprummet, som slog på stora leendet när hon fick se pedagogerna och som hade det kul under dagarna.

Allt har inte gått som en dans sen dess, både jag och Lilla S har nästan varit mer sjuka än friska under de här tre månaderna och det tar på krafterna vilket naturligtvis också märks när det kommer till hur dagarna på förskolan går för henne. Det har också varit stor skillnad på vem det är som har tagit emot på morgnarna, de två pedagoger som var med under inskolningen är toppen medan hon är lite skeptisk till de andra två som kommit in senare och dem är hon inte lika pigg på att kila över till.

Jag vakar fortfarande över situationen som en hök, det ska inte påverka henne negativt att vara där, då är det inte värt det men i nuläget finns inga tecken på något sådant. Tvärtom känns det som det här är något som varit väldigt bra för framför allt hennes språkliga utveckling (mer om det i ett senare inlägg tänkte jag, för nu får det banne mig bli mer bloggande).
Men som det ser ut nu så är de tre timmarna per dag som hon går fullt tillräckliga och jag vet ärligt talat inte hur eller ens om det kommer fungera när vi behöver längre dagar fram igenom. Huvudsaken är att hon mår bra nu och bortsett dessa envisa förkylningar, höstblåsor, tredagars-feber och annan ondska så gör hon det. Vår älskade lilla unge!

När man är sjuk får man äta glass, det säger mormor.

*Ni som hängt med ett tag vet att Lilla S har haft det extremjobbigt varje gång det kommit tänder och det har påverkat precis allt.