Så värt det!

Efter mitt förra bittra inlägg om första tiden kanske det passar bra med ett inlägg om hur värt det hela ändå har varit. Om jag hade fått välja mellan att inte få barn och att återuppleva våren ännu en gång (eller tio för den delen) så är valet så lätt, Lilla S vinner i alla lägen.

Första leendet, hur underbart det var att se det (för det var riktat mot farfar) och sen mötas av det gång på gång, jag blir fortfarande varm i kroppen när hon ler även om det händer så ofta nu för tiden.
Första skrattet, eller fnittret rättare sagt som kom när hon låg och sov. Det var nästan bättre än första leendet eftersom hon sovit så oroligt, gnytt i sömnen och drömt mardrömmar.
Att se henne ligga på pappas bröst och intensivt studera honom under vakenperioderna på neonatal.
Att följa hennes fysiska och psykiska utveckling, och se henne charma omgivningen med sitt strålande humör.
Att ha henne sovande på armen, tätt intill och med handen hårt sluten om mina fingrar.
Att gradvis lära sig att tolka hennes signaler och förstå hennes olika skrik.
Och så mycket, mycket mer.

Det har utan tvekan varit den jobbigaste våren jag upplevt men också den mest fantastiska.

To hell and back again (första tiden)

När Lilla S skrivs ut från neonatal blir vi hämtade på sjukhuset av svärfar, hemma i köket väntar svärmor med middagen färdig, på köksbordet står blommor, grattiskort och levande ljus. Allt är så där idylliskt och sockersött som det ska vara. De första dagarna förflyter i samma anda men sen spricker bubblan. Lilla S skriker mer och mer och kräks oftare och oftare. Sover hon är det korta stunder på 10-20 minuter och när väl nätterna kommer så är hon så slutkörd att hon inte orkar äta trotts uppenbar hunger. Vi bär, vyssjar, vaggar, masserar, ger droppar och försöker få sjukvården att fatta att något inte stämmer. Gång på gång får vi höra samma sak: “Det är jättevanligt att bebisar har ont i magen och de allra flesta kräks de första månaderna”. När det meddelandet är framfört slutar de lyssna på oss, vi är hispiga förstagångsföräldrar som nojjar över ingenting och det faktum att Lilla S skriker otröstligt efter varje måltid och i vissa fall kräks upp lika mycket som hon har ätit spelar ingen roll, inte heller att hon i vissa fall matvägrar. Den enda som lyssnar och försöker hjälpa till är vår BVC sköterska, det är också vår BVC sköterska som förskräckt konstaterar att jag enligt utvärderingen som görs efter två månader är svårt deprimerad. Men nej, jag är inte deprimerad, jag är bara så hysteriskt trött. Bara jag får sova kommer jag orka kämpa ett tag till.

Naturligtvis har jag redan tidigare förstått att det här med att ha spädbarn är kämpigt men ska det verkligen vara så här? När våra förklaringar om Lilla S skrikande och kaskadspyor gång på gång viftas bort börjar vi tillslut tvivla på oss själva, kanske är det så här det ska vara, kanske är vi bara överdrivet känsliga?

Jag har föreställt mig att det här med att ge Lilla S mat ska bli något mysigt, att jag ska göra allt för att vårt flaskmatande ska bli så likt amningsstunder som möjligt men nu får jag en stor ångestklump i magen varje gång Lilla S börjar antyda att hon vill ha mat. Jag vill inte mata för jag vet vad som kommer hända. Inte blir det hela bättre av att jag läcker tillräkligt med mjölk för att Lilla S ska bli distraherad av doften och aktivt försöka böka sig in under mina kläder, inte en chans att jag kan mata hud mot hud som alla har rått oss att göra, här är det vaderad bh och tjock tröja som gäller. Fel, fel, fel!

BVC bjuder in till föräldraträffar och till en början känns det som min räddning, jag får komma ut och träffa andra vuxna, men för det mesta slutar det med att jag står i ett hörn och försöker trösta en hysteriskt ledsen bebis och ändå inte får chans att prata med de andra. För att göra saken ännu bättre kommer Lilla S in i en fas där hon blir livrädd för alla andra vuxna, BVC sköterskan får stå en bit bort medan vi väger och mäter och den avlastning vi är i sånt skrikande behov av kan vi se i stjärnorna efter.

Vår räddning är Lilla S strålande humör för mellan matningarna och de efterföljande skrikperioderna så är hon världens gladaste. Dessvärre är det också vår förbannelse för varje gång vi kommer till barnmottagningen (och det gör vi ofta) möts läkarna av en pigg och en strålande glad liten unge, kanske inte så konstigt då att de tror att vi inbillar oss.

Slutligen tar vår BVC sköterska saken i egna händer, om nu ingen annan agerar får väl hon göra det. “Mjölkfritt” beordrar hon och då äntligen vänder det. Det är inte många flaskor med “rätt” mat som Lilla S behöver dricka innan vi ser skillnaden. Skrikandet minskar, hon blir lugnare och börjar sova allt mer som ett “normalt” barn. Det tar ytterligare någon månad innan hennes mage helt har läkt och tarmarna har vant sig vid den nya kosten men en dag vaknar vi upp och inser hur fantastiskt livet som småbarnsförälder faktiskt kan vara.
Älskade Lilla S, så ont du måste ha haft.

Om jag nu tar ett steg bakåt och betraktar mig själv kan jag bara konstatera att jag är bitter. Bitter över att vi aldrig blev tagna på allvar, bitter över att ständigt bli nonchalerad och över att jag inte fullt ut orkade fascineras över och dokumentera alla Lilla S framsteg. Dessutom får jag motvilligt erkänna att jag är gräsligt avundsjuk för de som sluppit ifrån det här, de som har bebisar som sover, äter och mår som de ska, de som har tid och ork att göra annat än bära och trösta ett hysteriskt skrikande spädbarn. Med detta inte sagt att jag önskar någon annan detsamma, jag önskar bara att vi också hade fått det så. Hela mitt inre skriker “ORÄTTVIST” i vissa lägen och ändå är jag tacksam, tacksam över att ha fått en sån otroligt underbar unge, jag hade bara velat ha en annan start…

Inte som vi tänkt oss (första veckan)

Första natten på BB sover jag på sin höjd tio minuter, jag är alldeles för hög på adrenalin och lycka och kroppen vägrar att helt slappna av. Men vad gör det när jag kan ligga och lyssna på makens och lilla S andetag?
Dagen förflyter sen lugnt, vi får lite allmän information från personalen på BB om vad man kan vänta sig av de där små liven och hur jag ska ta hand om mig det närmaste, problem blir det första när Lilla S första gången signalerar att hon är hungrig. I informationen vi fått tidigare så har vi fått reda på att de ska hjälpa till med mat, flaskor och stöttning även till oss som ger ersättning* men den informationen har uppenbarligen inte nått BB personalen för det är först efter ett par påtryckningar vi får hjälp och flaskor får vi se i stjärnorna efter, ”Vi vill ju helst att man ska amma”. Jag tjurar men vem klarar av att fortsätta med det när man har vackraste ungen på rummet? Dessutom har vi inte längre hem än att maken kan smita ifrån och hämta flaskor och annat vi behöver.

När maken är iväg försöker jag sova med Lilla S intill mig men det går inte, hon andas så konstigt, tydligen andas ofta nyfödda lite ryckigt men ska det verkligen låta så där? Maken är lite mer handlingskraftig när han kommer tillbaka och ringer på personalen. Svaret vi får är enkelt ”Nej, så ska hon inte låta”. En undersökning och några provtagningar senare är vi på väg till Neonatalavdelningen. Lilla S ska läggas in, något är fel men vad vet de ännu inte och det är med den ovetskapen vi skickas tillbaka till BB för att få sova. Den logiska delen av hjärnan inser att de aldrig skulle skickat iväg oss om det var något livshotande men den känslomässiga delen är större och starkare och jag är livrädd.

Morgonen därpå är vi tillbaka på neo, personalen tar emot, lugnare och lämnar lägesrapport. Det är en infektion på luftvägarna/lungorna det handlar om, vart den kommer ifrån vet de inte men lungröntgen hon varit iväg på tidigare visade inte något avvikande och det som krävs är antagligen bara en antibiotikakur. Trotts dessa lugnande ord finns rädslan för att förlora henne där och bilden jag målat upp innan om hur hon ska sova i vår famn, hur jag ska bära henne, gosa och mata går inte ihop med den verkliga bilden av vår älskade unga liggandes på sal kopplad till diverse olika maskiner.

Men dagen går och vi slappnar av mer och mer, personalen är underbar och hjälper oss ta hand om Lilla S utan att maskinerna för den sakens skull får spel och börjar larma. När vi ska gå för kvällen frågar en av sköterskorna lite försiktigt om det är okej att hon ringer på oss när Lilla S behöver mat, ”För anknytningens skull”, säger hon. Frågan känns överflödig, naturligtvis får hon det, jag offrar mer än gärna all nattsömn för min dotters skull, hade de bett mig hade jag bott på stolen bredvid hennes säng. Så klart att hon får ringa. Men hon ringer inte och under de närmsta dagarna inser vi varför, för från Lilla S första signal om att hon vill ha mat tills hon skriker så hysteriskt att saturationsmätaren börjar larma tar det ungefär fem sekunder.

Dagen därpå får vi flytta från BB till eget rum på Neo, det är underbart att bara ha ett tiotal meter till Lilla S istället för att behöva traska från andra sidan sjukhuset för att komma till henne. De vill fortfarande ha henne under övervakning men EKGn behövs inte längre och det finns en bärbar saturationsmätare så när föräldrarna kommer och hälsar på kan vi ha henne inne på vårt rum. Ytterligare någon dag senare flyttar hon in till oss på heltid. Dagarna som följer bor hon i våra armar, det går inte att lägga henne ifrån sig utan att den hjärtskärande gråten börjar men vi klagar inte. Vi sover i skift, ett par timmar åt gången och resten av tiden myser vi alla tre.

Vi blir bara kvar på neo i en vecka men det känns som vi spenderat en smärre evighet där när Lilla S slutligen blir utskriven och vi äntligen kan klä på henne kläderna hon borde fått på sig så mycket tidigare.

All min kärlek till personalen på neonatalavdelningen och varma tankar till alla er som fått spendera så mycket längre tid där än vad vi gjorde, jag är så väl medveten att en tidigt upptäckt infektion är en ren lyx när det kommer till neonatalvården.

*Av medicinska skäl får jag inte amma.

En födande wookie (8 dagar över tiden)

”Herre gud, jag låter som en wookie!” Tanken slår mig strax innan klockan elva på kvällen den sjunde februari. Värkarna går igenom min kropp med en sådan kraft att jag inte kan hålla tyst, men jag skriker inte, jag brölar, precis som en wookie.

Vid klockan 14 satt jag och tjurade i tv-soffan för att den dumma bebisen inte verkar vilja komma idag heller, vid strax efter 15 är jag väldigt säker på att bebisen kommer komma om inte idag så åtminstone imorgon. Värkarna har kommit från ingenstans och är extremt starka från början. Jag hade väntat mig en lång latensfas och känner mig nästan lite snuvad på konfekten, jag skulle ju träna avslappning och bada. Nu blir det istället att packa det sista i väskan och äta middag innan vi åker in till förlossningen vid klockan 18.

Innan det drog igång var jag rädd för att freaka ut när värkarna väl kom men jag hade inte behövt oroa mig, jag är lugnare än på länge och avslappningen fungerar bättre än jag väntat mig, åtminstone tills de tvingar upp mig ur badkaret för att kunna få bättre kontroll på knyttet. ”Vi tycker att din bebis sover lite för mycket!”. Rädslan är kvävande, jag blir livrädd för det där lilla livet och alla tankar på avslappning är borta. ”Kan jag få mer bedövning?” tigger jag ynkligt och får ett bryskt ”Det hinns inte med!” tillbaka. Men allt är bra med knyttet och situationen är hanterbar igen. Älskade unge, vi fixar det här tillsammans. Och det gör vi, jag, Knyttet och älskade maken som finns där som ett tryggt stöd tätt tätt intill och 23:14 får jag höra det finaste skrik jag någonsin hört och mitt hjärta är på väg att explodera. Jag väntade mig att jag skulle älska det där lilla livet men inte att kärleken skulle vara så enorm och så ögonblicklig. Älskade unge, älskade lilla S.

I väntan på Knyttet

I maj tar cancern en av mina närmsta anhöriga. Begravningen är nattsvart men i min mage finns beviset på att livet går vidare. ”Vi föds och vi dör, så har det alltid varit”. Vi får säga adjö till ett liv och välkomna ett annat. För välkommen är det där lilla knyttet som bor där inne, både hos oss som ska bli föräldrar och hos släkt och familj. ”Vi behöver det här” säger min moster och hon kan inte ha mer rätt, vi behöver lite ljus i mörkret.

I vecka nio händer det som inte får hända, jag börjar störtblöda och det enda som skiljer sig från tidigare missfall är att smärtan i magen saknas. Efter en flod av tårar blir det tur till akuten. Väl där är jag avtrubbad, jag vet ju vad det är jag kommer få se, en svart skärm utan tillstymmelse till liv. Ändå vinklar läkaren ultraljudsbilden mot mig, ändå vill hon få mig och titta och när jag slutligen gör det får jag se det finaste jag någonsin sett. En liten jordgubbsstor individ med ett friskt tickande hjärta. ”Ta det lugnt!” kräver läkaren. ”Ingen ansträngning och inga tunga lyft så kommer det här gå bra.” Och hon har rätt, det går bra. Ett par månader är vi visserligen där igen efter rejäla magsmärtor men vårt knytt mår fortfarande bra. Och trotts rejäla sammandragningar och förvärkar som börjar redan i vecka 18 och gör att jag inte kan röra mig annat än i snigelfart stannar knyttet där det ska.

Illamåendet slipper jag inte ifrån men varför köra på den ”vanliga” varianten och kräkas på mornarna när man kan köra det racet på kvällarna istället? Foglossningar slipper jag åtminstone och jag känner mig aldrig så där tung som andra beskriver, trotts världens största mage.* Däremot lägger sig knyttet mot någon stor åder och stryper blodflödet så fort jag lutar mig det minsta bakåt. Spännande att vara på väg att svimma när man sitter tillbakalutad i soffan. Och som grädden på moset får jag bältros, läkarens ”gravida brukar inte få det så det är nog ingen fara” hjälper inte, blåsorna kommer ändå och det gör ont som fan (ursäkta språket). Men jävligheter till trotts så går ändå tiden ganska snabbt och plötsligt är det slutet av januari och dags för knyttet att komma ut. Om mamma och pappa får bestämma vill säga.

*Som en rolig anekdot kan jag här berätta om idioten som hävde sig ut genom bilfönstret, pekade och skrattade när jag passerade någon dag i slutet på graviditeten. Charmigt!

Lilla S söker napp

Mitt i natten vaknar jag, först vet jag inte varför men så hörs ett litet gny bredvid mig i sängen. Aha, Lilla S söker napp. Jag är så trött att jag inte riktigt vet vad jag sysslar med så fortfarande halvt sovande och utan att lyckas öppna ögonen får jag rotat fram nappen där den gömt sig under täcket och försöker sen tappert få det fortsatt bökande tösen att ta den. Efter ett andra misslyckat försök tvingar jag upp ögonen och inser att barnet ligger på mage och att det nog aldrig funnits ett barn som sugit på napp genom nacken. Ibland fungerar saker lite bättre än annars, i natt var inte en sådan natt.

Summa summarum jag är småbarnsförälder och risken är nog stor (läs överhängande) att större delen av det jag skriver kommer kretsa runt just det här med barn.
Någon gång i januari gav jag löftet till en utlandsflyttande kusin att jag minsann skulle uppdatera vad som hände med Lilla S medels blogg men tio månader senare har det fortfarande inte hänt. Med andra ord är det bara för mig att ta mig i kragen. Så kära kusin, de närmast kommande inläggen kommer vara tillägnade dig.

Låt oss börja från början…