På senvåren förra året hittade jag knölar i mitt ena bröst. Till en början viftade jag bort det, jag var ju inte ens säker på hur mina bröst kändes utan den där förhårdnaden, kanske var det så här det skulle kännas? Men efter ett par dagar blev det ändå ett samtal till vårdcentralen där de bokade in mig på en läkartid så fort som möjligt.
Läkaren jag träffade var positiv och glad, bekräftade det jag redan visste att det var få i min ålder som fick bröstcancer men att det naturligtvis var bra att känna över det i alla fall. Och hon kände, och bytte sedan helt sinnesstämning. Plötsligt var hon kort i tonen, stel och meddelade bara kort att hon skulle skicka en remis till bröstmottagningen. Tack för den liksom.
Behöver jag ens påpeka att jag efter det var riktigt jävla orolig.
Nåja, någon månad senare blev det en förmiddag på bröstmottagningen med rejäl genomgång och sen skickades jag hem betydligt mer lättad. Det hela handlade bara om en cysta, rejält stor visserligen men helt ofarlig.
Det jag kunde konstatera under den där månaden var att jag egentligen inte var rädd för själva döden (här blir det lite makabert, jag vet) utan det jag var totalt vettskrämd över var tanken på att inte få se Lilla S växa upp. Det var det jag snyftade över när tanken på stundande undersökning kom över mig. (Antagligen hade jag inte ens varit hälften så rädd om bara den första läkaren hade betett sig lite mer professionellt).
Så varför nu den här långa utläggningen? Jo i morse kände jag en ny knöl. Jag är inte rädd på samma sätt den här gången, jag känner igen känslan och jag har för mig att det satt på ungefär samma ställe sist men visst finns ångestklumpen där. Nu ska jag, på order av bröstmottagningen, vänta ett par veckor för att se hur det utvecklas och sedan ringa och boka tid.
I övrigt trampar vi på i vardagen, Lilla S har inom loppet av ett par dagar fått två nya tänder och har i samband med det varit betydligt mer närhetssökande än vanligt. Är så mysigt med en gosig unge i famnen men samtidigt gillar jag ju känslan av att kunna gå på toaletten utan att ha henne i knät (i vanliga fall brukar hon stå i sin spjälsäng och jag ha dörren öppen till toaletten så att hon fortfarande ser mig, nu gick inte det utan att det blev stora tårarna).
Håller tummarna för att det är något ofarligt den här gången också!
Tack! Det gör jag också.
Jobbigt.. Hoppas du snabbt kan få lugnande besked!
Förhoppningsvis får jag det. Får bita ihop ett par veckor bara.
Tänker på dig kära kusin! Hoppas verkligen av hela mitt hjärta att allt är bra!!
Det är det säkert
Kram finaste!
Kram och tummhåll härifrån med! Ser fram emot ett livligt Stråtarbarn med glada föräldrar till sommaren
) !
/Sara P
Tack och kram! Sommaren kommer bli suverän och Lilla S kommer göra lägret ack så osäkert