Idag invigde vi nya bilbarnstolen, en snygg variant som Lilla S fattade tycke för redan när vi packade upp den ur lådan så det var en mycket nöjd liten tjej vi hade i bilen när vi rullade iväg.
Till en början gick allt som en dans, Lilla S var nöjd och glad och satt och kramade sitt gose-lamm. Sen kom kaskadspyan. Efter magknipsvåren är jag ändå van vid att ungen kräks men det har aldrig varit ens i närheten av det här.
Jag intalade mig att det bara var en tillfällighet och när vi hade stannat och rengjort barn och bil åkte vi vidare. Sen kom kaskadspya nummer två och lagom tills vi hade fått rent henne kräktes hon igen. Vi hade liksom inte mycket annat val än att fortsätta turen men det var med en ledsen och alldeles slutkörd liten tjej.
Jag försöker intala mig att det var en engångsföreteelse men är redan nu nervös inför söndagens tur, då blir det först en sväng till restaurang för att fira svärfar och sen måste vi ju åka hem därifrån också.
Jag vill -inte- ha ett åksjukt barn, framför allt inte en åksjuk ettåring som inte kan säga till när hon börjar må illa så att man kan sätta dit lämplig spann eller påse. Just nu tycker jag förbannat synd om mig själv, men framför allt om Lilla S naturligtvis.
FY! Var med om precis samma sak i helgen och vi misstänkte också åksjuka. Hoppas att det bara var den här gången S mådde lite galet.
All sympati till er! Vi åker sällan bil men när vi gör det är det ofta längre turer och då vill man inte att barnet ska kräkas var tionde minut.