”Hur busig får en kattflicka vara”

Maken läser litteraturvetenskap och då jag är intresserad berättar han oftast vad som sagts på föreläsningarna. Häromdagen diskuterade de barnbokslitteratur, bland annat med fokus på genus och maken slängde över textkompendiet till mig när han kom hem.
I boken ”Barnboken i samhället” skriver Lena Kåreland om kattflickan Snurran. Snurran är bråkig, busig, ilsk, vild och väldigt bestämd med vad hon vill vilket ofta krockar med vad mamma och pappa vill. Jag har läst en Snurran-bok och den var söt, jag gillar böcker om ilskna ungar (och jag älskar min lilla ilskna unge).
Men så kommer då frågan ”Hur busig får en kattflicka vara?” eller egentligen ”hur busig får en flicka vara?”. Lena Kåreland berättar att boken hade läst för en grupp barn på en förskola. Först hade barnen fått titta på framsidan och alla hade konstaterat att det hela handlade om en flicka. Men när sagan väl var läste bytte barnen åsikt, inte kunde väl Snurran vara en flicka, inte så som hen betedde sig? Det måste vara en pojke!
Och jag blir ledsen, så förbannat och uppriktigt ledsen. Det här är förskolebarn vi pratar om, ungar som på sin höjd är 5-6 år och de har redan en sådan tydlig bild av vad som förväntas av en flicka respektive pojke.

Lilla älskade S, låt aldrig någon berätta för dig hur du ska uppföra dig baserat på ditt kön. Din personlighet, dina känslor och tankar är det enda som spelar någon roll och om någon protesterar på den punkten så får du skicka dem till mig så jag kan visa dem vad helig moderlig vrede innebär!

Utmaning – 11 frågor (del 2)

Nummer två att utmana mig var Mama Bear. Här kommer hennes frågor.

1. Hur skulle du beskriva dig själv med fem ord?
Envis, lojal, slarvig, lugn, blyg

2. Finns det någon mening med livet?
Jag tror inte att någon har suttit och klurat ihop en mening med just mitt liv, jag tror snarare att det är något som man skapar själv under livets gång och att man när man slutligen dör förhoppningsvis kommer kunna säga att man funnit just den meningen.

3. Tror du på den fria viljan? Utveckla!Här är jag väldigt velig, jag tror egentligen inte att något är förutbestämt men sedan uppstår situationer och händelser som nästan känns som om de är regisserade av någon med ett manus. Jag vill ändå hoppas att jag är den som har huvudansvaret för mitt liv och att jag har möjlighet att påverka det.

4. Ditt mardrömsyrke?
Busschaufför eller telefonförsäljare tror jag, så mycket skit som de behöver stå ut med.

5. Vilka materiella ting ligger dig varmast om hjärtat?
Vår säng, våra datorer samt min symaskin och min vävstol (lång lista!).

6. Vad önskar du för ditt/dina barns framtid? (Fri tolkning.)
Jag önskar att hon ska växa upp till en kvinna som vet vad hon vill och inte låter andra sätta sig på henne eller styra hennes liv. Jag önskar att hon ska få möjlighet att utbilda sig till det hon vill och att hon så småningom får ett jobb hon kan älska. Jag önskar att hon ska kunna omge sig med människor som får henne att må bra och som kan stötta henne när livet känns tufft. Jag önskar att hon ska få vara frisk, stark och lycklig.

7. Vad sårar dig mest: att bli kallad ful, elak eller korkad?
Korkad. Utan tvekan. Med mitt dåliga självförtroende vill jag inte att någon ska antyda att jag inte har så mycket som jag skulle vilja ha mellan öronen. Kallar någon mig ful kan jag slå undan det som en persons individuella åsikt och blir jag kallad elak har jag förhoppningsvis förtjänat det på något sätt även om det inte skulle kännas bra om någon uppfattade mig som sådan.

8. Vilka egenskaper uppskattar du hos din eller söker hos en partner?
Att han alltid finns där för mig och stöttar i vått och torrt. Att jag kan prata om allt med honom. Att han är en underbar pappa och en underbar livspartner och det faktum att vi är så enormt synkade att vi i princip kan läsa varandras tankar.

9. Tror du på Gud eller någon annan högre makt? Om ja, hur interagerar tron med ditt övriga liv?
Jag är som så många andra, jag tror på Något. Jag tror inte på den Gud som beskrivs i Bibeln eller Koranen och jag tror inte att det jag tror på kan klassas som Någon, snarare som Något. En kraft som kanske inte styr men som i vissa lägen kan ha ett finger med i spelet. Och jag har blivit mer religiös sen jag fick Lilla S, att en spermie och ett ägg kan skapa en sådan perfekt liten varelse är ett sådant under och min hjärna har svårt att acceptera att det skulle vara något slumpartat. Jag har lika svårt att acceptera att livet tar slut i dödsögonblicket, och även om det skulle vara så finner jag en enorm tröst i tanken på att så inte är fallet, när folk jag älskar dör ifrån mig behöver jag tron på att vi kommer mötas igen för att orka fortsätta.

10. Har du civilkurage?
Jag är feg, så illa är det. Om jag skulle se någon snatta eller utföra något mindre brott hade jag nog snarare tittat åt ett annat håll än jag hade ingripit. Däremot hoppas jag att jag hade vågat agera om det hade gällt något större.

11. Hur får man trygga, lyckliga barn? Vad ska föräldrar göra och vad ska de inte göra?
Man ska vara där för sina barn och vara lyhörd på dess signaler och behov, man ska bekräfta barnets känslor så att hen vågar vara både arg, ledsen, glada eller vad hen nu känner. Man ska respektera att barnet har en egen vilja och försöka samarbeta snarare än motarbeta och man ska vägleda barnet och ge det verktyg för att hantera livet utanför hemmet. Och man ska ge den närhet barnet efterfrågar, i överflöd och i parti och minut.
Att köra över barnet, strunta i dess signaler, förvägra den dess känslor och närhetsbehov kan aldrig sluta väl. Jag tror inte heller att det är nyttigt att gå in i föräldraskapet med tanken att livet kommer kunna fortsätta precis som vanligt, ett litet barn kan inte och ska inte behöva kompromissa med sina behov och kommer strunta blankt i om behoven krockar med föräldrarnas vilja att rulla på i uppkörda hjulspår.

—————————

Nu har de flesta bloggar jag följer redan blivit nominerade så det blir inte 11 stycken, istället blir det blygsamma fyra. Så kära nominerade, har ni lust, tid och ork finns det 11 frågor här nedanför som väntar på er.

glamourmamma

Skenet bedrar

Nannica

Gealach

1. Var skulle du helst vilja bo?
2. Vad gör du helst på en ledig dag?
3. Om du var tvungen att lämna landet, vart skulle du bege dig då?
4. En regnig sommar eller en blöt vinter?
5. Du ska få finfrämmat, vad bjuder du helst på?
6. Om du skulle välja en uppsättning kläder som du ska ha på dig resten av livet, vad skulle du då ta på dig?
7. Om du var tvungen att nyutbilda dig, vad skulle du välja för utbildning/kurs då?
8. Hur ska en bra förälder vara?
9. Om ni fick uppleva en sak i ert liv en gång till, vad skulle det vara?
10. Dator eller mobiltelefon?
11. Varför bloggar du?

Utmaning – 11 frågor

Jag har blivit utmanad! Två gånger till på köpet, det var visserligen ett tag sedan men bättre sent än aldrig, eller vad säger ni?

Så här går det till:
– Each tagged person must answer the 11 questions given to them by their “tagger” and post it on their blog.
– Then, choose 11 new people to tag and link them in your post.
– Create 11 new questions for the people you tag to answer.
– Go to their page and tell them they’ve been tagged!
– Do not tag back to the person who has already tagged you.

För att inlägget inte ska bli för långt delar jag upp det i två delar, och eftersom audhumble var först börjar jag med hennes frågor.

1. Om du vore ett djur vilket skulle du vara då (baserat på din personlighet) och om du istället fick välja fritt vilket skulle du välja?
Baserat på min personlighet skulle jag antagligen vara något litet och ganska skyggt, mus kanske?
Om jag skulle välja fritt vill jag däremot vara en katt, en lagom egensinnig livsnjutare, helst boende hos någon/några som tog hand om mig precis lagom mycket och på mina villkor.

2. Hur många bultar finns det egentligen i Ölandsbron?
 Jag har barn! Jag har inte tid att räkna bultar!

3. Vad vill du bli när du blir stor?
Jag vill bli doula och hjälpa kvinnor att få så bra förlossningsupplevelser som möjligt, utöver det vill jag arbeta med textilt hantverk och då främst vävning, och så vill jag ha ett självhushåll-light och ha mycket tid jag kan spendera med min familj. Så en odlande, vävande doula! Det skulle vara perfekt.

4. Nämn tre tv-serier du tycker att alla borde se.
Rome (den är så snygg!)
Big Love (intriger intriger intriger!
Deadwood (brutal ful-western, kan det bli bättre?)

5. Om du var tvungen att byta förnamn, vad skulle du byta till?
Emma, eller Ellen kanske. Jag gillar namn som börjar på E.

6. Har du någon tatuering?
Nix, inte än, men planen är att det ska bli en så småningom (till svärmors stora fasa).

7. Vilken fördom skäms du mest över att du har?
Oj! Jag är inte den som påstår att jag inte har några fördomar, jag är väl medveten om det är mer än en men bara för att jag ska skriva något vettigt kommer jag inte på någon av de värre (för några sådana måste väl ändå finnas?). Den senaste jag märkte av var den jag har mot större grupper av skränande ungdomar, jag är totalt inställd på att de antagligen kommer ge sig på mig om inte fysiskt så i alla fall verbalt. Detta trotts att något sådant inte hänt på väldigt länge och de allra flesta ungdomar tack och lov är vettiga nog att inte hoppa på första bästa småbarnsmamma.

8. Vilken fiktiv karaktär skulle du vilja vara?
Amelie i ”Amelie från Montmartre”, jag är lite kär i henne.

9. Och vilken fiktiv karaktär skulle du vilja få ihop det med?
Jack Sparrow (om han tvättade sig och borstade tänderna först).

10. Stor fisk i liten damm eller liten fisk i stor damm?
Liten fisk i stor damm, att vara en del av något större är en känsla jag gillar.

11. Vilket väljer du? Att för resten av ditt liv bara få lyssna på barnlåtar som är inspelade av riktigt bra band/artister eller få lyssna på vilka låtar du vill fast alla är Weird Al Yankovicversioner?
Barnlåtarna, helt klart! Där behövde jag inte ens betänketid.

Lilla fröken Plåster

Lilla S har aldrig riktigt varit bebisen som tycket om att gosa, första månaderna satt hon visserligen klistrad vid någon av oss men vid fyra månaders ålder blev hon stark nog i ryggen för att sitta utan att luta sig mot oss och sen dess har all närhet som på något sätt ha kunnat störa hennes översyn och nyfikenhet följts av protester. När hon varit trött eller småkrasslig har det varit okej att sitta i knät och gosa men annars har våra kramar skett på nåder.
Men detta har ändrats senaste tiden, nu kan hon då och då komma och gosa ihop sin intill en i sängen eller soffan, hon kan tigga om att bli upplyft och då och då till och med krama och mitt hjärta smälter varje gång.

Det allra senaste har dock det hela ökat markant och inte riktigt på det där gosiga sättet, nu är det ett nästan desperat fastklängande. Hon vill ha både mig och maken på plats, om någon av oss går blir hon plåster, hon håller krampaktigt tag i den av oss som är kvar och vägrar att lämna famnen som om hon på så vis vill övertyga sig om att åtminstone en av oss stannar.
När hon var några månader gick jag ibland med henne i famnen i timtal, om jag så mycket som började fundera på att stanna eller sätta mig ner började hon skrika. Häromdagen fann jag mig i nästan samma situation men den här gången skreks det inte, det bara brölades olyckligt om jag fick för mig att stanna eller försökte sätta ner henne. Bröl är bättre än skrik men en 15 månaders väger något mer än vad en 2-3 månaders gör.
Hon är i en utvecklingsfas, inget tal om saken och den här klängigheten kommer säkerligen avklinga, men hur lång tid kommer det ta? Att vi båda skulle lämna henne i nuläget finns inte på kartan, det är så uppenbart att hon behöver oss men i juni hade vi förhoppningar om att kunna stanna borta något dygn när vi firar 5-årig bröllopsdag. Nåja, i värsta fall får vi väl beställa barnsäng till hotellrummet.
Det som egentligen oroar mig mest är det faktum att vi ska börja hennes inskolning i augusti, men dit är det tre månader och på tre månader händer så extremt mycket.

Apropå förskolan så passade vi på att slinka in på öppna förskolan när vi ändå var på familjecentralen igår. Tidigare har vi bara varit där på babyöppet som de har en gång i veckan men nu var det ordinarie verksamhet så där härjade runt barn i åldrarna 1-5 år. Aningen stökigare, eller rättare sagt mycket stökigare och Lilla S som vanligtvis rusar rätt på stod och tryckte ett bra tag vid våra ben. Men så vågade hon sig försiktigt ut på golvet, hamnade någonstans emellan oss och en grupp lekande barn och stod där sedan och grunnade, hon verkade så gärna vilja leka med de andra men verkade inte riktigt våga sig fram. Då och då slängde hon en blick över axeln, försäkrade sig om att vi var kvar och sen slutligen satte hon iväg. Leksaker, andra barn och lokalen utforskades och då och då kom hon och tankade kärlek. Jag tror att hon kommer trivas som fisken i vatten när hon börjar förskolan men jag tror att det kommer bli viktigt att hålla nere timmarna till ett absolut minimum, hon är fortfarande så känslig för intryck i allmänhet och mycket ljud i synnerhet.

En liten lunchföreställning

Vi äter pannkakor till lunch, Lilla S älskar pannkakor… i vanliga fall vill säga.
Idag gnager hon lite i ena hörnet på sin pannkaka och kastar sedan resten systematiskt på golvet, bit efter bit faller. Men så plötsligt släpper hon pannkakskastandet, hon har fått syn på något så mycket mer spännande, något gult och lockande som ligger på en tallrik mitt på bordet. Något som både mamma och pappa pillat på men som de varit orättvisa nog att hålla ifrån en.
Lilla S sträcker sig efter det gula, bröla uppmanande men skrutt-föräldrarna verkar inte fatta vinken, mamma tar bara det gula och trycker ut några droppar från den på en pannkaksbit. Dum-mamma!
Ännu en gång sträcker sig Lilla S, ännu en gång ”ber” hon pappskallarna vid bordet att de för tusan ska ge henne den där gula saken.
Mamma suckar, hämtar en skärbräda och en kniv och skär en bit ur den gula och ger den till Lilla S.
Lilla S strålar. Lilla S smakar, grimaserar och börjar sedan muntert äta.

Men för tusan unge! Varför ska du äta citron när det finns pannkakor?!

Vår lilla sparris

BVC besöket ick galant, naturligtvis. Vår sköterska hade inget att kommentarer, hon hade nog visserligen väntat sig att Lilla S skulle ha börjat förstå mer av vad vi säger men verkade inte oroad, det enda som verkade göra henne aningen nervös var det faktum att Lilla S levde rövare som vanligt och ett par gånger var farligt nära att försöka nå upp till pärmarna med viktiga papper. ”Hon är ju ganska vild er lilla tjej”, blev omdömmet. Jo tack, vi vet.

Vägningen gick okej den här gången, sist ville hon inte alls. Mätningen var inte lika populär men blev snabbt klar. Ett kilo har hon gått upp sen sist och tre centimeter på längden så nu väger hon 11 kilo och är 82 lång. Så nu ligger hon nästan exakt på medelvikten hos barn i hennes ålder men hon är ungefär fyra centimeter längre än genomsnittet. Vi är med andra ord föräldrar till en sparris, aningen problematiskt när byxor som passar på längden är alldeles för stora på bredden.

Nu är det tre månader till nästa besök och tills dess hoppas jag att hon blivit lite mer verbal och dessutom börjat äta som en häst (man får önsketänka, eller hur?).

 

Utan dina andetag – två år av saknad

Om du inte kan hantera, och inte vill läsa om andras sorg är mitt råd att du hoppar över följande inlägg.

 Två år har gått hysteriskt fort och sorgen och saknade har inte blivit mindre, det har bara blivit lite lättare att hantera. Tårarna kommer inte lika ofta längre men det svarta hålet i bröstet finns kvar och lär så göra, jag kan ju inte få tillbaka honom. Ibland glömmer jag att han är borta, får för en kort stund för mig att jag ska få träffa honom igen, funderar kanske på att skicka honom ett sms eller ett mail, men så slår sanningen till med en sådan kraft att jag mår illa.
Det är så förbannat jävla orättvist, varför ska en människa som verkligen tar hand om sig drabbas när folk kan missköta sig och röka som borstbindare och ändå leva tills de är 100?

Något av det som gör som allra ondast är att jag aldrig fick visat honom Lilla S, han har varit med under alla andra viktiga händelser i mitt liv och Lilla S är den största av dem alla. Men hon kom exakt nio månader för sent. Egoistiskt hade jag velat ha kvar honom i tio månader till, då hade han hunnit träffa henne men samtidigt är jag så djupt tacksam över att han fick ett så snabbt slut, han fick dö hemma med två av sina systrar hos sig, han slapp bli liggande på sjukhus i månader. Men han kunde väl ha stannat några dagar till? Han dog på fredagen, jag skulle ha åkt dit på måndagen efter, nu blev min sista hälsning till honom ett sms någon vecka tidigare.

Ibland vill jag bara rensa bort allt här hemma som påminner om honom men det är så mycket och minnena kommer jag aldrig kunna städa undan. Tacksamt nog är det bara ljusa minnen, jag kan verkligen inte komma på ett enda mörkt och jag vet att jag inte är ensam om det. Han är så saknad av så många. Kunde vi inte fått ha kvar honom några år till?

Älskade Hans, vi saknar dig så.

(Men nu står det, efter långt om länge, äntligen rätt efternamn på mitt körkort så det lever åtminstone vidare.)

BLW-barn på restaurang

Svärfar har fyllt 60 och detta firades med restaurangbesök med släkt och familj. Sist vi var ute och åt med Lilla S var hon på det stadiet att hon nöjde sig med gurkstavar men nu hade något sådant inte accepterats, ungen har stenkoll på vad de runtomkring äter. Så hur skulle detta gå?
Jag såg framför mig att jag skulle behöva skura restauranggolvet när Lilla S ätit färdigt och att hon antagligen skulle bli uttråkad och börja gnälla efter en kvart.
Hon uppförde sig exemplariskt, jag hade inte behövt oroa mig. Maten som serverades var i bufféform så vi kunde plocka till henne det vi visste att hon åt, det blev tomatsallad, en sallad med kidneybönor och quinoa, fruktsallad och lite lax, dessvärre hade laxen exakt samma färg som vattenmelonen och lilla fröken blev förvånad och besviken när den inte smakade som melonen.
Visst fick jag plocka upp lite mat från golvet men inte mer än vad andra föräldrar behövde göra och enda utbrottet Lilla S bjöd på var när vi var tidernas mest orättvisa föräldrar och tog ifrån henne servetten hon försökte äta upp.

(Den blommiga historian hon har på sig är tidernas bästa förkläde, täcker allt utom armar och underben.)

Under denna lilla tur insåg jag också att jag inte har den minsta aning om vad andra barn i Lilla S ålder äter, jag trodde nog att de flesta kommit ikapp henne nu men övriga som var med var förvånade och imponerade över hur väl Lilla S hanterade maten vi gav henne. Men vad andra 1-åringar äter lär vara lika individuellt som allt annat som har med barn att göra.

Är hon normal?

På tisdag blir Lilla S 15 månader och i och med det är det dags för BVC besök. Har ni följt mig har ni antagligen också läst min lovordna av vår bvc-sköterska men likt förbannat kommer oron smygande varje gång vi ska dit. Har hon gått upp i vikt som hon ska? Har hon vuxit på längden? Kommer hon ens godkänna att vi mäter och väger henne eller kommer hon bryta ihop så som hon gjorde sist? Och framför allt: går den mentala utveckligen åt rätt håll?

Det jag oroar mig för är främst språkutvecklingen, den som läkaren på 10 månaders kontrollen gnällde över. Enligt henne borde Lilla S redan då säga något eller ett par ord och förstå betydligt mer. Nu har det gått ytterligare fem månader och Lilla S pratar fortfarande inte. Hon säger ”Hej”, det är allt. Så vad gör man då om man oroar sig? Jo, är man som jag så googlar man men i det här läget borde jag låtit bli. Jo visst fanns det många vars barn inte pratade fast de var 15 månader eller äldre, men, skrev de allra flesta, barnen förstod så mycket mer. Bad man dem gå till badrummet gjorde de det. Bad man dem hämta en specifik leksak gick det också bra. Jaha, tänker jag under mitt labila pms-humör, då måste det vara något fel på Lilla S.

Vi har verkligen ingen aning om hur mycket hon förstår och jag misstänker att det är väldigt lite. Att hon inte kan säga lampa eller liknande är inte så konstigt – vi har aldrig tragglat ord med henne men lite borde hon väl ändå förstå? Alla Andra barn pekar ju på saker och frågar (på sitt sätt) vad de olika grejerna heter. Lilla S vill bara ner på golvet. Och om jag tar ett djupt andetag så kan jag förstå logiken i det hela, hon har hela livet varit på språng, kämpat framåt, velat upptäcka världen, och att det finns en värld som inte kretsar totalt runt mamma det insåg Lilla S tidigt. Hon har aldrig suttit still på ett sådant sätt att vi kunnat visa henne saker och hur ska hon då veta var grisen är när mamma inte bankat in i huvudet på henne att grisen är den där skära luddiga saken.

Precis som jag har oroat/oroar mig för språkutvecklingen har jag oroat mig över att hon inte verkar härma det vi gör på samma sätt som andra barn. Men ”problemet” är antagligen samma där, när jag har studerat henne märker jag att det hon härmar är det hon sett vid matbordet eller på skötbordet – ställen där hon varit tvungen att vara still. Hon vet att man under blöjbytet torkar med en tvättlapp, hon kunde hantera ett glas korrekt första gången hon fick ett i sin hand och hon förstår principen med bestick även om hon inte riktigt klurat ut vilken ände som ska vara mot tallriken (och att det är ganska kontraproduktivt att plocka bort maten från besticken så fort hon fått upp den).

Hon kan, och jag vet det, hon måste bara stanna upp och på den punkten har vi märkt en sådan markant skillnad sen hon började gå. Idag har vi suttit och lekt på vardagsrumsmattan, häromdagen kunde jag vika tvätt utan att hon ”rymde” – VIKA TVÄTT!! Något som jag bara för någon vecka sedan trodde att jag aldrig skulle kunna göra med Lilla S i närheten. Plötsligt börjar jag ana en tillvaro som innefattar annat än att leka följa John med en tjej som är ute på äventyr och det är en ganska härlig känsla.

BLW på frammarsch!

När jag började söka information om BLW, eller rättare sagt om ungar som envisades med att äta själva, var Lilla S runt fyra månader, nu blir hon snart 15 månader så det var knappt ett år sedan. Jag hamnade på en sida om BLW och ville läsa mer, visst måste det finnas en del information på svenska? Och visst fanns det lite grann men mängden information var försumbar, ville man läsa mer var det främst engelska sidor man fick söka sig till.
Igår gjorde jag en ny sökning och blev glatt förvånad, mängden svensk information och blogginlägg har ökat markant! Yey! Det är så kul att fler och fler vågar se utanför puré-normen och faktiskt prova något som i mina ögon är det som borde förespråkas.
Att det blivit mer och mer populärt syns också på de sökord folk använder för att hitta hit, det är många som vill läsa om fördelarna med BLW i jämförelse med purématning och ännu fler som funderar över riskerna med att barnet ska sätta i halsen.

I april-nummret av ”Föräldrar och barn” var det en artikel om just BLW (bland annat var det en liten intervju med mammaiengland). Det är jättekul att det skrivs om det men jag blev tyvärr lite besviken på innehållet och jag måste medge att jag fnissade åt rubriken ”Nya snabba sättet att lära bebisen äta”. Okej, jag ska inte vara orättvis i onödan, för många som börjar med BLW går det snabbt och smidigt men det som -alltid- saknas i texter som den här är några rader om att det kan ta längre tid än ett par veckor. Artikelförfattarens dotter fattade galoppen omgående och är ett praktexempel men det är få barn det går så snabbt för. Egentligen är det kanske inte någon stor grej att hänga upp sig på men efter att ha hängt på BLW-forum vet jag att det är många som ger upp efter någon månad eftersom deras barn fortfarande inte lärt sig att äta ”ordentligt”.
Matintroduktion kan ta tid, och måste få ta tid oavsett om man ger puré eller BLWar och det är viktigt att folk vet att det inte är något onaturligt eller ett tecken på att det är något fel på deras barn (”men alla andras ungar har ju fattat galoppen för länge sen”). Nu är Lilla S ”skräckexemplet”, hon som fortfarande inte äter hela portioner och som inte fattade hur man svalde ner annat än flytande föda förrän hon var runt 10 månader och jag ser ingen direkt mening med att ta upp hela artiklar med sådana barn. Däremot behöver föräldrar som överväger BLW få en realistisk bild av hur lång tid det kan handla om, ett enkelt tillägg som tar upp att vissa barn lär sig på några dagar och att det för andra kan ta några månader hade inte bara den här artikeln utan många många andra tjänat på. Vi vill ju trotts allt att alla andra föräldrar ska förstå vilket suveränt sätt det här är när det kommer till matintroduktion men då handlar det också om att ge föräldrarna rimliga förväntningar.