Lilla fröken Plåster

Lilla S har aldrig riktigt varit bebisen som tycket om att gosa, första månaderna satt hon visserligen klistrad vid någon av oss men vid fyra månaders ålder blev hon stark nog i ryggen för att sitta utan att luta sig mot oss och sen dess har all närhet som på något sätt ha kunnat störa hennes översyn och nyfikenhet följts av protester. När hon varit trött eller småkrasslig har det varit okej att sitta i knät och gosa men annars har våra kramar skett på nåder.
Men detta har ändrats senaste tiden, nu kan hon då och då komma och gosa ihop sin intill en i sängen eller soffan, hon kan tigga om att bli upplyft och då och då till och med krama och mitt hjärta smälter varje gång.

Det allra senaste har dock det hela ökat markant och inte riktigt på det där gosiga sättet, nu är det ett nästan desperat fastklängande. Hon vill ha både mig och maken på plats, om någon av oss går blir hon plåster, hon håller krampaktigt tag i den av oss som är kvar och vägrar att lämna famnen som om hon på så vis vill övertyga sig om att åtminstone en av oss stannar.
När hon var några månader gick jag ibland med henne i famnen i timtal, om jag så mycket som började fundera på att stanna eller sätta mig ner började hon skrika. Häromdagen fann jag mig i nästan samma situation men den här gången skreks det inte, det bara brölades olyckligt om jag fick för mig att stanna eller försökte sätta ner henne. Bröl är bättre än skrik men en 15 månaders väger något mer än vad en 2-3 månaders gör.
Hon är i en utvecklingsfas, inget tal om saken och den här klängigheten kommer säkerligen avklinga, men hur lång tid kommer det ta? Att vi båda skulle lämna henne i nuläget finns inte på kartan, det är så uppenbart att hon behöver oss men i juni hade vi förhoppningar om att kunna stanna borta något dygn när vi firar 5-årig bröllopsdag. Nåja, i värsta fall får vi väl beställa barnsäng till hotellrummet.
Det som egentligen oroar mig mest är det faktum att vi ska börja hennes inskolning i augusti, men dit är det tre månader och på tre månader händer så extremt mycket.

Apropå förskolan så passade vi på att slinka in på öppna förskolan när vi ändå var på familjecentralen igår. Tidigare har vi bara varit där på babyöppet som de har en gång i veckan men nu var det ordinarie verksamhet så där härjade runt barn i åldrarna 1-5 år. Aningen stökigare, eller rättare sagt mycket stökigare och Lilla S som vanligtvis rusar rätt på stod och tryckte ett bra tag vid våra ben. Men så vågade hon sig försiktigt ut på golvet, hamnade någonstans emellan oss och en grupp lekande barn och stod där sedan och grunnade, hon verkade så gärna vilja leka med de andra men verkade inte riktigt våga sig fram. Då och då slängde hon en blick över axeln, försäkrade sig om att vi var kvar och sen slutligen satte hon iväg. Leksaker, andra barn och lokalen utforskades och då och då kom hon och tankade kärlek. Jag tror att hon kommer trivas som fisken i vatten när hon börjar förskolan men jag tror att det kommer bli viktigt att hålla nere timmarna till ett absolut minimum, hon är fortfarande så känslig för intryck i allmänhet och mycket ljud i synnerhet.

About these ads