Vår lilla sjukling

En vecka hann vi med på förskolan innan Lilla S blev dålig. Diarré igår morse och feber efter det. Nu i eftermiddags var det uppe i 40 grader och hon har börjat få mer och mer utslag. Hipp hurra liksom.

Det värsta nu är att hon har blåser i munnen och inte riktigt vill äta eller dricka, hon ratade till och med glass, då är det illa

Det som gör oss mest handfallna i nuläget är att vi inte är vana vid att hon är sjuk, hon har aldrig haft feber tidigare och även när hon varit lite snorig så har hon varit pigg och glad till skillnad mot nu när hon mest är ledsen och trött.
Men men, det är väl bra med träning för fortsätter hon på förskolan lär det upprepas.

En bra start

Efter tre dagar med oss närvarande var det idag dags för första dagen då Lilla S skulle vara på förskolan själv. Maken fick ta lämningen eftersom jag antagligen hade brutit ihop totalt om Lilla S hade blivit ledsen.
Men det blev inga tårar och vi kan bara konstatera att vi inte hade kunnat få en bättre start på det hela.
Vid lunch hämtade jag henne och möttes av ett förtjust tjut och gosigaste kramen någonsin och sen fick jag rapport från pedagogen hon hängde med. Dagen hade förflutit lugnt, Lilla S hade traskat runt och upptäckt omgivningen och varit allmänt tillfreds. Vid elva tiden hade hon tydligen varit lite ledsen men det hade varit svårt att säga vad det berodde på och det hade gått över fort. Pottan hade hon inte varit intresserad av men med tanke på att det var nytt ställe och nytt folk var det inte särskilt oväntat. Och (oh lycka!) hon hade ätit riktigt mycket vid lunch, både macka och soppa.
Hon trivs och det är så skönt! Det enda som kändes lite småjobbigt var att personalen tydligen inte hade fått trösta henne när hon var ledsen, att hon väldigt bestämt hade visat att hon ville vara själv. Det kanske inte är så konstigt egentligen, det här är människor hon bara träffat under tre dagar tidigare men naturligtvis hade det varit skönt om hon varit så trygg med dem att de faktiskt kunde få trösta och krama när det behövdes.

Ångesten börjar lägga sig, det här har faktiskt potential att bli riktigt bra. Nu är det bara att njuta av helgen och sen hoppas att det går lika bra på måndag,

Framgångar och bakslag

Med tanke på senaste tidens ”förskolegnäll” från min sida så kanske det kan vara passande med en uppföljning nu när inskolningen dragit igång.

I tisdags var första dagen, jag hade råångest innan och sov hysteriskt dåligt på natten men tacksamt nog var det en pigg och glad tjej vi satte i selen och traskade iväg med. Väl på plats kramade Lilla S min hand en liten kort stund, sen satte hon av. Allt skulle upptäckas, allt var spännande och nytt. Där fanns mattor att springa på, dockvagnar att köra med, soffa att slänga sig i. Ungen var lyckligare än lyckligast. Då och då kollade hon till oss, drog med oss så att hon kunde se oss från stället hon valt att utforska just då men mer stöd än så behövde hon inte från oss. Utöver Lilla S och de andra två som skolas in samtidigt var det bara ytterligare två barn på plats. Det var mysig stämning och personalen kändes trygg och bra.

Ni son läst tidigare vet hur förkrossad jag var efter första besöket då Lilla S bara var rädd och ledsen och inte alls ville vara med och jag kan utan att tveka säga att det inte hade varit lämpligt att skola in henne då (än mindre i maj som tanken var från början), hon behövde de här extra månaderna för att bli mogen.

Så varför valde jag då ”bakslag” som rubrik? Tja, har man en unge som får intrycksöverdos av en busstur så kan ni kanske tänka er hur det blir efter en dag på ett ställe som är så ny och spännande som förskolan? När det blev dags för vila vägrade Lilla S sova, inte helt förvånande, hon som aldrig somnar annat än i mörka tysta rum. Efter att ha försökt få henne att komma till ro med de andra bytte vi till ett eget rum, utan resultat, naturligtvis. Så någon sömn blev det inte och jävlar vad vi fick ångra det.
Hon somnade relativt fort när vi la henne för kvällen men sen, nattskräck! FYRA gånger! Det är svårt att intala sig att Lilla S inte märker av det hela (vilket barnen tydligen inte gör) när hon skriker i ren panik och inte går att få kontakt med, första gången skrek hon så att hon var på väg att kräkas. De tre andra gångerna var det lugnare men vi gick sönder lite mer för varje gång tills vi inget hellre ville än att ge upp förskolan, bygga ett bo i sängen och aldrig någonsin lämna det.

Men klockan sju ringde klockan och vid halv nio var vi på plats igen. Och Lilla S älskade det, den här gången också. Men efter det gångna natten fanns det inte på kartan att hon skulle stanna hela dan, så vid tolv när det var vila för de andra gick vi hem och det ska vi fortsätta med. Tre timmar räcker gott och väl för vår lilla skrutt.

Imorgon är första dagen vi ska lämna henne helt själv och jag är så nervös att jag mår illa. Men efter att ha studerat henne de senaste dagarna har jag svårt att tro att det kommer bli katastrof. Vår ängsliga lilla räka har utvecklats till en trygg liten tjej med skinn på näsan som har lätt för att ty sig till vuxna hon har i sin närhet.
Jag avundas dock inte föräldrarna till de två andra barnen, båda är yngre än Lilla S och båda verkar tycka det här är jättejobbigt.

Så kära läsare, håll tummarna för att morgondagen går strålande.

Om jag inte ser det så finns det inte

Just nu är det lite så jag beter mig. På måndag börjar Lilla S förskolan och jag kör på med skygglapparna, om jag inte tänker på det så går jag inte sönder av ångest och oro. Jag intalar mig så hårt det bara går att allt är som vanligt, och att måndag kommer komma och gå precis som alla tidigare måndagar.
Fast helt kan jag inte ignorera det, lite inköp har vi behövt göra och då och då berättar jag för Lilla S vad det är som ska hända, försöker förbereda henne även om jag inte vet hur mycket hon förstår av det hela. Det viktigaste för stunden känns som att inte gnida över av min oro på henne, hon ska få komma till förskolan utan mammas nervositet som ett mentalt bagage.
Och kanske går det super, kanske kommer hon trivas som fisken i vattnet och om inte så löser vi det då.
Imorgon åker vi på mini-semester för att fira en väns 30-års dag och fram tills söndag kväll ska jag dra på mig skygglapparna igen och njuta av vårt lilla äventyr.

Jag gjorde det!

Efter många om och men och velande hit och dit så fick jag slutligen ändan ur vagnen. Så i höst går jag utbildning för att bli doula och det känns så förbannat rätt!

Blanketternasafton

Jag har haft en produktiv afton, om man nu kan kalla det så. Har gått igenom en stor hög med papper och blanketter som har behövt fyllas i och känner mig riktigt duktig.
Dels blev det två ansökningar till montessoriförskolor i närheten, det skadar ju aldrig att sätta upp Lilla S i kö även om det antagligen lär dröja innan de har möjlighet att erbjuda henne plats. Sen har jag begärt ut min förlossningsjournal från kvinnokliniken. Min förlossning gick strålande men det gjordes en del ingrepp som jag aldrig fick någon förklaring till och som jag tror var tämligen onödiga och det ska bli intressant att se vad personalen har skrivit om detta.
Utöver det blev det godkännande av insättning av nytt låssystem i huset (vilket leder till ännu en förbannad hyreshöjning. Morr!), ett papper som intygar att jag läst nya avtal för någon fond och ett par papper till försäkringskassan.
Heja mig!

I övrigt då? Lilla S sover skitkasst och äter ännu sämre. Tandeländet igen, och nu är det kindtänder som spökar. Detta tillsammans med att jag dras med en envis förkylning som suger ut precis all ork är ganska tärande men det kommer ju gå över det också och imorgon blir det BVC besök, då får vi gnälla av oss lite.

Dramadrottningen har talat

Lilla S över, allt ska slipas till perfektion och går det inte som hon vill eller om vi stör kommer det stora utbrottet. Ilskna tårar, en liten som kastar sig på golvet och vägrar bli upplyft och vid det här laget har jag blivit både slagen, sparkad och biten.
Det finns så mycket ilska och frustration i den där lilla kroppen. Så mycket vilja och så mycket driv och sådan har hon varit sen hon föddes. Hon har hela tiden velat framåt, velat saker hon inte klarat av och blivit såå arg och ledsen när hon inte har klarat det. Men med varje utvecklingssteg har hon blivit en aning lugnare, det är som om hennes fysiska förmågor börjar växa ikapp hennes psykiska bild av sig själv nu när hon faktiskt börjar kunna mycket av det hon strävat efter. Det enda som nu gör utbrotten svårare att hantera är att hon rent fysiskt kan visa vad det är som inte passar, hon kan slänga sig på golvet, kan slå oss, kan springa ifrån oss och kan ta till hela sin dramatiska repertoar för att visa exakt hur dumma vi är.
Och vad gör man? Bekräftan är vad vi tror på, att bekräfta att vi förstår att hon är arg och ledsen och att det är helt okej att känna så. Vi låter henne rasa av sig och vi kramar och tröstar när hon accepterar detta och även om det ännu inte är mycket hon förstår känns det ändå viktigt att förklara varför vi gör som vi gör. Varför vi inte låter henne kasta tallriken på golvet, varför det inte är okej att kasta sig ner från skötbordet eller dra någon i håret.

Idag gällde det stora dramat hennes gummistövlar. Igår fick hon på första försöket på sig den ena och traskade sedan nöjt runt i denna ett bra tag. Idag försökte hon göra om det, gång på gång försökte hon med stöveln bara välte, hamnade bak och fram eller vek sig när halva foten var i. Hon hade gärna fått försöka en bra stund till om det inte varit så att jag var i extremt behov av att använda toaletten och hon mycket effektivt blockerade vägen.
Så när hon inte lyssnade när vi bad henne komma blev det till att lyfta undan henne en bit och detta uppskattades icke. Hon hade ju inte övat färdigt! Tårarna sprutade, ungen slängde sig på golvet och medan jag stod och knep med benen för att det inte skulle hända en olycka fick maken rycka in för att på annat håll försöka trösta en småtting som för stunden ansåg att mamma var den största skurken någonsin.

Förskoledilemmat

Jag hade tänkt skriva om något positivt, som det faktum att vi firat 5-årig bröllopsdag eller att vi varit på långtur i skogen med Lilla S men istället fick jag det stora behovet att skriva av mig.
När Lilla S var förhållandevis ny såg jag det här med förskola som en ganska odramatisk grej, vår ekonomi tillåter inte att någon av oss går hemma någon längre tid utan vi räknade ut hur länge vi skulle kunna få ut föräldrapeng och satte upp Lilla S i förskolekö med önskemål att hon skulle börja i maj i år. När maj närmade sig fick vi efter visst tjat reda på att vi inte skulle få plats förrän i augusti och trots irritation på kommunen som borde hört av sig tidigare kändes det bra, en 15 månaders Lilla S kändes inte redo för förskola, men förhoppningsvis skulle en 18 månaders Lilla S göra det.
Nu närmar sig augusti med stormsteg och därför såg vi till att få bokat in ett besök på avdelningen där Lilla S blivit placerad. Jag är kluven till förskola, jag tror att Lilla S har potential att bli ett barn som trivs och mår bra av att vara på förskola men jag tror dessvärre att risken är lika stor att hon inte kommer må bra av det och just på grund av denna kluvenhet hoppats jag verkligen på att få se något där som skulle få mig att tycka att det här med förskola skulle bli riktigt bra. Det fick jag inte.
Avdelningen var pytteliten och på denna pyttelilla avdelning så kommer de till hösten att klämma in närmare 20 barn. När vi var där kändes det lagom, då var det sju barn på plats. Personalen kändes trött, oengagerad och inte det minsta intresserade av Lilla S, de hälsade på henne när hon kom men mer än så var det inte. Borde det inte vara av intresse att åtminstone fråga föräldrarna lite om barnet ifråga? Att döma ut stället utefter Lilla S reaktion på det hela hade inte varit rättvist, hon är orolig i ovana miljöer men tyvärr kändes det som om hon reagerade värre än vanligt. Hon brukar visserligen klänga på oss när det är något nytt men samtidigt vara väldigt nyfiken på omgivningen. Den här gången grät hon och det var först när en av fröknarna stängde dörren om sig och de lekande barnen som Lilla S vågade sig ut på upptäcksfärd. Hon är ljudkänslig, det vet vi redan och här var det stökigt och då var det ändå bara fem barn som härjade runt, lägg till ytterligare 10 och till och med jag som vuxen skulle få svårt att klara av det.
Kanske blir det bra, kanske hade personalen bara en dålig dag, kanske blir vi positivt överraskade men just nu känns det för jävligt.
Men vi ska ge det en chans, funkar det inte så funkar det inte och då får vi lösa det på något sätt och tills vi vet hur det går kommer vi att leta alternativ som kanske kan passa vår lilla tjej bättre. (Någon som har erfarenhet av montessori?)

Fem saker jag inte vill uppleva på bussen

1. Lilla S blir åksjuk och kräks en minut innan avstigning.
2. Lilla S får syn på sätesgrannens mobil och bestämmer sig för att hon vill ha den.
3. Lilla S nöjer sig inte med att titta på mammas mobil utan vill mycket hellre se hur långt man kan kasta den.
4. Lilla S ser bussgolvet och bestämmer sig för att hon förspiller värdefull gå-tid genom att sitta kvar.
5. Lilla S börjar av ren tristess sparka på sätet framför.

Ibland skulle det vara så förbannat skönt med en bil!

Fem sätt jag inte vill bli väckt på

1. En välriktad spark i korsryggen.
2. Ljudet av raska små fötter på väg mot sovrumsdörren.
3. Det förtjusta tjutet som kommer till följd av att småtting tagit sig ur sängen och hittat mobilen.
4. Ett rejält ryck i håret.
5. En hysteriskt arg liten unge som är helt övertygad om att pappa tänker försöka få henne att sova igen.

Men hon är åtminstone söt när hon sover.

Lilla S, tre månader.