Ibland skulle det vara så förbannat skönt med en bil!
Men hon är åtminstone söt när hon sover.
Lilla S, tre månader.
Lilla S vaknade vid sex och vägrade somna om trotts att hon var så hysteriskt trött att hon inte riktigt visste vad hon hade sig själv.
För att kunna pumpa barnvagnsdäcken utan att samtidigt behöva hålla ett stadigt tag i Lilla S body för att hålla henne ifrån att riva ner hela lägenheten undertiden satte jag henne i hennes spjälsäng. Allt var frid och fröjd ett stund, sen hör jag ett drås och när maken får upp henne rinner det blod ur munnen på henne. Ungen var helt förstörd och jag kände mig som världens sämsta morsa när jag tappert försökte få blodet att sluta rinna. Vi vet fortfarande inte riktigt vad som hände, antagligen bet hon sig men hon vägrar som vanligt låta oss titta i hennes mun.
När jag reste mig från skrivbordet tidigare var det någon ond makt som körde en kniv i något muskelfäste. Sen dess har jag suttit som en pinne i soffan och blivit uppassad av maken. Hade känts mer okej om inte Lilla S varit hypergnällig och maken egentligen hade behövt skriva på sin hemtenta. Utmärkt tajming, verkligen.
Så till imorgon önskar jag mig den perfekta dagen, en glad och nöjd unge som sover till åtta, inga olyckor och en fungerande rygg.
Idag lämnade jag boet (inkluderat dottern och maken) för en tur på egen hand. Åkte in till Göteborg, gick på kafé och strosade i affärer. Det hela var tänkt som en total avkopplingstur, jag skulle få gå i min privata tysthet, vara ego och inte behöva ta hänsyn till någon annan än mig själv. Denna inställning till trotts så stressade jag igenom halva turen. Det var först när jag fick ett sms från mamma där hon påminde mig om att ta det lugnt som jag tog ett djupt andetag och började njuta av det hela. Tills dess gick tankarna i banor att jag behövde ta mig hem så fort som möjligt, att jag behövde avlösa maken och att det inte var rätt att lämna familjen ensam för länge. Men vad fan liksom, jag har inte varit hemifrån längre än någon timme åt gången på evigheter medan maken är hemifrån åtminstone 3 gånger i veckan. Dessutom är han mer än kapabel att ta hand om vår dotter och det går ingen nöd på någon av dem. Jag är inte oumbärlig även om min mamma-hjärna har en förmåga att hävda det.
Men även om nu turen var tänkt att vara en tur helt ägnad mig själv så slutade det naturligtvis med att jag i princip kom hem med enbart barnsaker. Det blev ett par strumpor, en tunika, ett par strumpbyxor, en lite stadigare mugg, lite barnsäkringsprylar och så en bok till mig själv (om föräldraskap).
Men jag är nöjd och Lilla S älskade sina nya strumpor, hon tog dem ifrån mig och om jag försökte ta dem ifrån henne började lilla underläppen darra. Sötungen.
(och titta vem som kan stå alldeles själv!)
För en stund sedan ringde det på dörren. Min vana trogen så tog jag först en titt genom titthålet, trött på allt vad försäljare och predikanter heter.
Mannen utanför såg myndighetsaktig ut och då följde övervägandet, var det värt att öppna dörren? På golvet hade jag en övertrött Lilla S och jag vet att hon tycker att det är lite läskigt med dörren, skulle jag ta chansen och hoppas på det bästa?
När personen ifråga verkade väldigt mån om att någon faktiskt skulle öppna så föll jag till slut till föga. Samtalet gick relativt fort, han ville prata brandsäkerhet men ville ta det när både jag och maken var hemma och han bad att få återkomma (sedan följde någon minut där han var förundrad över det faktum att det stod tre namn på dörren när vi bara var två som bodde där. Mitt gamla efternamn, mitt nya och makens).
Så gick han, jag stängde dörren och i samma ögonblick bröt Lilla S ihop. Tårarna sprutande, snoret rann och det tog ett bra tag att trösta och lugna.
Nu är då frågan, blev hon rädd eller tyckte hon helt enkelt att jag var djupt orättvis som stängde dörren om den roliga gubben?
Lilla S har lärt sig ordet aj, eller snarare ljudet aj och detta används in absurdum så fort hon blir det minsta upprörd. Det spelar verkligen ingen roll vad det handlar om, hon kan vara ledsen, arg, gnällig och allt där emellan. Allt är aj och det låter verkligen som om vi skadar ungen. Aj aj aj aj aaajjj!
Sen kan man ju fråga sig vart detta kommer ifrån. ”Hej” har hon antagligen lärt sig eftersom vi använder det ganska ofta, säger hon då kanske ”aj” som ett resultat av alla de aj som brukar förekomma när hon biter mig i axeln, drar mig i håret, klöser mig i örat, vrider om min bröstvårta, trampar mig i magen eller sparkar mig i ryggen (allt detta exempel på vad mitt ytterst väluppfostrade barn har utsatt mig för idag). Snälla säg att det är en snabbt övergående fas!
Jag är sjuuuk! Ack och ve och stackars mig! Tack för en underbar make som låtit mig sova under dan och underhållit Lilla S även om han nog borde ha pluggat.
Men Lilla S mår bättre! Peppar peppar!
Eftersom min sjuklinghjärna inte är allt för alert och jag dessutom har insett att ni faktiskt är ett gäng som regelbundet läser mina tankar och livsdravel så tänkte jag vända mig till er. Kära läsare, är det något ni skulle vilja läsa om? Något ni vill veta mer om eller något ni hittills saknat?
Men fan då! Lilla S mår dåligt, igen! Helgen hade tydligen varit hyfsad och Lilla S var bara lite små gnällig igår kväll, inte så konstigt när man varit ute på långtur. Men efter att ha sovit några timmar började gnyendet, gråten och stöket. Jag hatar, verkligen hatar, när hon mår dåligt. Dels för att jag inte har en aning om hur illa ställt det faktiskt är och dels för att jag inte vet vad det är som felas. Nu fick vi stå och gissa utefter hennes sätt att röra sig på. Magen antagligen.
Lill-ynket lugnade sig dock så fort hon fick komma upp i famnen och sen blev det att knö alla tre i sängen.
Lugnet höll i sig till framåt morgonkvisten då gnyendet började igen och höll i sig ett par timmar innan hon somnade om igen.
Nu på dagen har det varit bättre (och hon har dessutom fått bajsa för första gången sen vi la av med mjölken, tror förstoppning var främsta boven) men jäklar vad gnällig hon har varit och en konstant gnällande, klängig unge i kombination med att jag inte är på långa vägar så utsövd som jag skulle behöva förvandlar mig till mammadraken deluxe. Jag vill inte bli arg på henne, vill inte fräsa, sucka och stöna men det är så -förbannat- svårt att låta bli i vissa lägen. När hon för femtioelfte gången tuggar på samma sladd, eller inte vill ligga still på skötbordet, eller vägrar sova, eller biter mig, eller börjar gråta hysteriskt när hon inte får exakt som hon vill… Då vill jag vara fem år, storma ut ur rummet och drämma igen dörren. Istället får jag bita ihop och försöka att ännu en gång pedagogiskt försöka få ungen att fatta att det gör ont när man bits och att det är farligt att tugga på sladdar.
Tack alla högre makter för att jag inte är ensamstående!
Nu ska mammadraken dricka kaffe, läsa en bok, njuta av tystnaden och hoppas på att natten blir bättre.
Det var, inte helt oväntat, mjölken som var boven i dramat. Det blev en sådan markant förändring hos Lilla S så fort vi tog bort den att vi inte behöver tvivla. Vi har med andra ord en dotter som mår bra igen och det är så otroligt skönt!
Igår åkte maken och Lilla S hem till svärföräldrarna och de kommer inte hem igen förrän imorgon, allt för att jag ska få finslipat min uppsatts. Visst är det skönt med ostörda nätter och att inte behöva hålla koll på ett yrväder som försöker vända lägenheten upp och ner men det är så förbannat tomt här hemme. Det var ren och skär seperationsångest att lämna dem vid bussen igår och nu saknar jag dem något hysteriskt. Men imorgon får jag hem älsklingarna igen.
Det är spännande hur inställd på den där ungen man är, hur invant ens beteende har blivit. Jag har flera gånger varit på väg att skynda in till sovrummet efter att ha hört något som jag tolkat som om Lilla S är på väg att vakna. Det är kanske inte så konstigt att jag kopplar ihop att kunna sitta vid datorn med att Lilla S sover för det är trotts allt bara då jag kan göra det men min hjärna har uppenbarligen inte riktigt greppat att jag för stunden inte har någon småtting att ta hand om.
Nåja, nu blir det en lugn kväll med slösurf och dataspel.
Lilla S sitter vid matbordet och ylar, vi vet att hon inte mår riktigt bra men vi vet också att i nuläget spelar det ingen roll vad vi gör, ylandet kommer fortsätta tills hon själv tycker det räcker. Efter ett tag börjar makens tålamod tryta.
”Fortsätter du yla så där har du snart lockat hit alla de övriga ringvålnaderna.”
Ibland måste man lätta på trycket lite grann.
