”Hur busig får en kattflicka vara”

Maken läser litteraturvetenskap och då jag är intresserad berättar han oftast vad som sagts på föreläsningarna. Häromdagen diskuterade de barnbokslitteratur, bland annat med fokus på genus och maken slängde över textkompendiet till mig när han kom hem.
I boken ”Barnboken i samhället” skriver Lena Kåreland om kattflickan Snurran. Snurran är bråkig, busig, ilsk, vild och väldigt bestämd med vad hon vill vilket ofta krockar med vad mamma och pappa vill. Jag har läst en Snurran-bok och den var söt, jag gillar böcker om ilskna ungar (och jag älskar min lilla ilskna unge).
Men så kommer då frågan ”Hur busig får en kattflicka vara?” eller egentligen ”hur busig får en flicka vara?”. Lena Kåreland berättar att boken hade läst för en grupp barn på en förskola. Först hade barnen fått titta på framsidan och alla hade konstaterat att det hela handlade om en flicka. Men när sagan väl var läste bytte barnen åsikt, inte kunde väl Snurran vara en flicka, inte så som hen betedde sig? Det måste vara en pojke!
Och jag blir ledsen, så förbannat och uppriktigt ledsen. Det här är förskolebarn vi pratar om, ungar som på sin höjd är 5-6 år och de har redan en sådan tydlig bild av vad som förväntas av en flicka respektive pojke.

Lilla älskade S, låt aldrig någon berätta för dig hur du ska uppföra dig baserat på ditt kön. Din personlighet, dina känslor och tankar är det enda som spelar någon roll och om någon protesterar på den punkten så får du skicka dem till mig så jag kan visa dem vad helig moderlig vrede innebär!

Så fiiin…

”Så fiiin du blev” kvittras det efter att Lilla S har fått på sig klänningen inför svärfars 60-års kalas.
”Hon var fin redan innan!” snäser jag.

Är jag överkänslig som tycker att sådana kommentarer är totalt förkastliga? Oavsett om de ges till barn eller vuxna. Jag mår illa varje gång jag får kommentarer om att jag har blivit så fiiiin sen jag gick upp i vikt, då hade jag gärna velat höra vad de ansåg om mig innan dess.

Jag vet att det inte är illa menat, jag vet att folk bara vill vara snälla men det blir så förbannat felriktat och då framför allt när det gäller barn som inte har den intellektuella förmågan att se bortom orden utan tar allt bokstavligt.

Fina flickor

Rapport igår kväll (19:30 måndag den 14/2).
18:15 minuter in i programmet kommer en förklaring på hur man vet att någon är flicka.

År 2012 förklarar alltså ett barn att flickor är lite fina och har klänning.

Och jag har ju sett det själv under mitt år som förskolevikarie. Flickor som är ”fina” får många fler fördelar än ”vanliga” flickor. Barn vill bli uppmärksammade och bemötta positivt av vuxna och om Kajsa som har klänning och är ”fin” blir bemött på det sättet så måste ju Kajsas beteende vara det rätta, eller?

Jag blir så förbannat ledsen.