Maken läser litteraturvetenskap och då jag är intresserad berättar han oftast vad som sagts på föreläsningarna. Häromdagen diskuterade de barnbokslitteratur, bland annat med fokus på genus och maken slängde över textkompendiet till mig när han kom hem.
I boken ”Barnboken i samhället” skriver Lena Kåreland om kattflickan Snurran. Snurran är bråkig, busig, ilsk, vild och väldigt bestämd med vad hon vill vilket ofta krockar med vad mamma och pappa vill. Jag har läst en Snurran-bok och den var söt, jag gillar böcker om ilskna ungar (och jag älskar min lilla ilskna unge).
Men så kommer då frågan ”Hur busig får en kattflicka vara?” eller egentligen ”hur busig får en flicka vara?”. Lena Kåreland berättar att boken hade läst för en grupp barn på en förskola. Först hade barnen fått titta på framsidan och alla hade konstaterat att det hela handlade om en flicka. Men när sagan väl var läste bytte barnen åsikt, inte kunde väl Snurran vara en flicka, inte så som hen betedde sig? Det måste vara en pojke!
Och jag blir ledsen, så förbannat och uppriktigt ledsen. Det här är förskolebarn vi pratar om, ungar som på sin höjd är 5-6 år och de har redan en sådan tydlig bild av vad som förväntas av en flicka respektive pojke.
Lilla älskade S, låt aldrig någon berätta för dig hur du ska uppföra dig baserat på ditt kön. Din personlighet, dina känslor och tankar är det enda som spelar någon roll och om någon protesterar på den punkten så får du skicka dem till mig så jag kan visa dem vad helig moderlig vrede innebär!
