”And my heart goes bom bom bom”…

…sjunger Miss Li. ”I aj haj, nom nom nom” sjunger Lilla S.
Det är möjligt att hon inte pratar så mycket men sjunger gör hon, ibland hör man ord som faktiskt finns med i texten men oftast är det på hennes eget språk. Men melodierna kan hon, kanske inte just till pop sånger men till barnvisorna de sjunger på dagis.
Hon kommer hem och sjunger på något, efter lite klurande kan vi gissa oss till vad det är för visa och sen sjunger vi tillsammans. Sång ska ju vara bra för språkutvecklingen och om inte annat är det så mysigt att vi kan sitta tillsammans och sjunga när hon i övrigt far runt som ett yrväder.
Sången kom förövrigt innan orden, redan första veckan på förskolan kom hon hem och sjöng ”akta dig” som vi snart insåg var hennes variant på ”Lilla snigel”, fast hennes version innehöll bara ”akta dig” rätt igenom. Nu, nått halvår senare kommer ”akta dig” på rätt plats och resten är på hennes eget språk.
Hon älskar musik, dansar, skuttar och tjuter förtjust när det är något hon tycker om. Och sjunger som sagt. Och vi njuter över hennes glädje för vi håller med, musik är underbart. Så fina unge, fortsätta sjung och fortsätt dansa.

(det är mitt nattlinne hon har krävt att få på sig.)

Lilla S just nu – del 2

Här kommer uppföljningen jag tänkt skriva redan för ett par veckor sedan, sen kom annat i vägen och orken rann av mig. Men nu så! (del 1 hittar ni här.)

Språk och kommunikation 
När jag kom till förskolan för att hämta för ett tag sen hade Lilla S ingen större lust att gå hem. ”Sova” proklamerade hon och la sig på golvet med kudde och täcke. ”Sova”. Att ett sånt litet ord kan göra en så glad, för just det lilla ordet var (och är) ett av de få som hon själv använder aktivt, som hon kan ta till för att berätta vad hon tänker göra (eller låtsas göra), och vi kan använda det och vet att hon förstår. Lite ironiskt med tanke på hur hårt hon motsätter sig det här med att sova just nu, men vad gör väl det, det är ett ord och hon använder det i rätt sammanhang. För det är just språket som är den största stötestenen när det kommer till Lilla S. Det är också något av det som är svårast att förklara för folk. Min oro över det hela viftas bort av de flesta, ”barn är så olika, min son pratade inte förrän han var tre”. Och gång på gång får jag förklara att det inte är hennes tal som är största orosmomentet utan språkförståelsen, det faktum att jag inte kan ge min dryga tvååring ens de enklaste anvisningar, att precis allt måste visas handgripligen för att hon ska förstå vad jag menar.
Men, MEN! nu verkar det faktiskt gå framåt, åtminstone när det kommer till talet, bara senaste två veckorna har det kommit flera nya ord, ”katt” och ”hej då” till exempel. Nu har hon också börjar härma ord och läten hon hör, och i vissa lägen kan hon också koppla ihop dem, idag har hon till exempel gått runt med en av sina gossedjurshundar och ”skällt”.
Fast tyst är hon ju inte, hon babblar konstant, håller långa utläggningar och kommer med frågor eller gör inlägg när man pratar. Hon beter sig precis som om hon vet exakt vad det är hon vill ha sagt, och det gör hon antagligen också, det kommer bara ut på ett språk som ingen utom hon själv förstår och när vi, trotts att hon försökt förklara säkert fem gånger, inte fattar så kommer frustrationsutbrotten. Och jag förstår henne, om man faktiskt anser att man klart och tydligt förklarat för mamma vad det är man vill ha hjälp med och hon ändå inte gör på rätt sätt, då är det klart man blir arg.
I nuläget ångrar jag så att jag aldrig orkade börja med baby-tecken medan Lilla S fortfarande var liten, satt still och tittade på mig istället för på allt annat.

Förskolan
Oj så mycket oro det har varit kring förskolan och oj vilken dålig mamma jag känt mig som ibland, framför allt när jag ibland njutit av att få en liten andningspaus från vår intensiva unge. Innan jul gick det okej, hon tyckte det var roligt men hade gärna velat att vi hade stannat.
Sen kom jullovet, vi tog ledigt för henne tre veckor och väntade oss en hel del besvär när vi började igen. Det blev raka motsatsen. Ungen var överförtjust över att komma tillbaka och personalen stod mållös, vad hade hänt? Vår teori är att hon först då var mogen för det hela, att hon då kom till ett stadie där hon är tillräckligt medveten om saker och ting för att inse att vi kommer tillbaka.
Ett tag blev det stora ilskeutbrotten när jag kom och hämtade för hon så gärna ville stanna och leka ett tag till (ve mig om jag kom mitt under sångstunden!) men nu har vi ändrat tiderna lite så jag kommer och hämtar lagom tills de andra barnen gått och lagt sig, då är allt lugnt och stilla och inte lika roligt.
Det är så underbart att se hur hon trivs men jag skulle ljuga om jag sa att det inte var jobbigt när hon inte vill följa med hem, första gångerna grät jag när hämtningen väl var avklarad. Men det är så tydligt att det inte handlar om att hon inte vill vara med mig, hon blir strålande lycklig varje gång jag kommer, det handlar bara om att hon vill fortsätta att leka, eller sjunga, eller vad det nu är de gör just för stunden.
I nuläget går hon tre timmar per dag och för stunden ser jag inte hur vi skulle kunna öka den tiden utan att det skulle gå ut över hennes välmående, det finns säkert många barn som klarar längre dagar men vårt lilltroll gör det antagligen inte.  Och när vi inte måste finns det ingen anledning.

Det finns miljoner andra saker jag skulle kunna skriva om, men det här är det ”viktigaste”, det som påverkar oss mest just nu.

Lilla S just nu – del 1

I början av februari fyllde Lilla S två år. Det har varit två underbara, fantastiska, spännande och utmattande år. Att se det där lilla knyttet växa och utvecklas från spädbarn till en vild unge  har varit en makalös upplevelse men så långt mycket jobbigare än jag någonsin trott.
Det här inlägget blir lite både ett ”så här ser livet ut med just Vår tvååring” och ett önskeinlägg då flera velat få lite uppdatering om hur Lilla S utvecklas.

Sömn
Lilla S sover bra, och har egentligen alltid sovit bra, hon har sovit från det att vi lagt henne tills vettig tid på morgnarna. Och ungefär här tror jag att många av er sitter med höjda ögonbryn och undrar vad tusan jag då gnällt om när det kommer till Lilla S sömnvanor. Jo saken är den att hon inte sover lugnt, det är ganska sällan hon vaknar så pass att hon sitter och studsar i sängen och vill gå upp men istället skriker, gråter, gnäller, kastar sig och strular hon tills det som behöver åtgärdas åtgärdats, oavsett om det gäller ny blöja, mat eller något annat. Så har det varit sen hon föddes och så är det fortfarande.
En vanlig natt hos oss ser ut ungefär så här:
18:30 – somnar
22:00 – välling
01:00 – välling
05:00 (eventuellt) – välling
07:00 – vaknar
På dagen behöver hon sova, jag skriver behöver eftersom hon inte alltid håller med om detta. Det enda positiva om hon inte sover på dagen är att det då bara tar fem-tio minuter att lägga henne, det negativa är en unge som gnäller, ylar och bryter ihop för minsta lilla ett par timmar innan sovdags, samt att risken för nattskräck ökar markant de dagar hon inte sover.
Ni som har barn i Lilla S ålder, hur sover de? Jag har verkligen ingen aning om hur sömnvanor för barn i den åldern ser ut.

Mat
Jag hatar välling! Jag hatar att blanda välling, jag hatar att köpa välling, jag hatar att diska vällingflaskor. Och så vidare.
Lilla S äter välling, mycket välling, ibland bara välling. Jag vet att jag redan när Lilla S var ett år tyckte att hon var sen med det här med att äta, nu ett år senare har inte så mycket hänt förutom att vi bytt modersmjölksersättning mot välling. Vissa dagar äter hon mer, andra mindre och ytterst sällan äter hon tillräckligt för att det faktiskt ska kunna klassas som en hel portion. Inte en enda dag har hon ätit tillräckligt för att vi helt ska kunna utesluta vällingen.
I slutet av januari var vi och träffade en dietist för att få lite tips och råd, men det allra mesta var sånt vi redan hört eller redan tillämpar. Låta henne äta själv, äta tillsammans, ha god stämning vid matbordet, inte truga eller försöka tvinga och dylikt. Vi fick vettiga råd, hon verkade avslappnad och hade en ”det kommer att lösa sig” attityd som åtminstone jag uppskattar.
Två saker kom vi fram till. 1: Ge ungen vad ungen vill ha även om kosten inte blir så varierad. 2: Försök att ta bort vällingen nattetid för att se om det påverkar matintaget på dagen.
Men med två riktlinjer kommer två problem. 1: Vad Lilla S vill ha varierar så hysteriskt, när vi var hos dietisten ville hon i princip bara ha torr mat med lite frasig yta, typ stekt falukorv, stekta köttbullar, chicken nuggets. Just nu är det istället torra kolhydrater som gäller, bröd, pasta, potatis och liknande, och inte ens när man ställer fram det hon ”borde” tycka om, t.ex. makaroner finns det någon garanti för att hon äter det. (Något som dock nästan alltid går ner är bär, verkar inte ha någon direkt betydelse vad för bär, och tortellini. Man får vara glad för det lilla). 2: Lagom tills vi tänkte börja ta bort vällingen nattetid kom ett nytt skov med nattskräcksepisoder, betydligt värre än det varit tidigare. Dessa kom ungefär när vi brukade ge henne mat och slutade i vissa fall inte förrän vi lyckats lura henne till att äta. Sen dess har vi inte orkat ta tag i det igen, men vi tänker göra ett nytt försök. När vi orkar.

Fortsättning följer. Förhoppningsvis redan imorgon.

Vi, hösten och Lilla S

Alltså hösten… helvetiska jävla höst! (ursäkta språket). Som ni säkert märkt har det blivit långt mellan inläggen och inget har varit direkt positivt och så har det rent generellt varit. Sen vi fick Lilla S har jag mest ångat på av gammal vana men nu var det som om all trötthet jag borde känt tidigare kom i kapp och fullständigt golvade mig. Bara det faktum att jag inte sovit ordentligt sen innan graviditeten (vilket ger ca 32 månader med upphackad sömn) är tillräckligt för att knäcka mig, lägg där till höstmörkret och det faktum att det är så förbannat mycket med Lilla S.
För det är mycket, vansinnigt mycket, mer än normalt mycket, tillräckligt mycket för att vi tillslut fick nog och ringde BVC. Vi fick en tid bara nån vecka senare och sen spenderade vi närmare en timme med att ösa ur oss precis allt som inte fungerar, all höstens oro och alla våra nojor. Känslan när man väl har gjort det är kluven, dels vill man få bekräftelse på att man inte överdriver, att ens oro inte är obefogad, men samtidigt vill man inget hellre än att höra att ens barn är fullständigt normalt och att allt är precis som det ska. Men saker är inte precis som det ska och i slutänden var det den trösten vi fick, att det faktiskt var motiverat att börja rota i det hela.
Det är så mycket som har strulat och i nuläget vet vi inte vad som hänger ihop och vad som är följd av något annat. Nu var det ju ett tag sen jag skrev om Lilla S och hennes matvanor men det har inte bättrat sig sen dess, hon lever i princip på välling och det är bara ett fåtal gånger hon har ätit något som skulle kunna klassas som en hel portion ”vanlig” mat. Hon behöver fortfarande äta på natten av den enkla anledningen att hon inte får i sig tillräckligt under dagen och även när det är mat hon verkligen gillar så är det ofta försumbara mängder som går ner.
Sen har vi språket… Lilla S pratar, konstant, men det är inte en kotte som förstår vad hon säger och det verkar som om det är väldigt lite av det vi säger som hon förstår. Tittar man på den typiska språkutvecklingen ligger hon ungefär ett år efter sina jämngamla. Jag har flera gånger varit på väg att rensa i min blogglista där det är mammor till barn som är betydligt yngre än Lilla S som skriver för jag blir så förbannat ledsen och bitter i vissa lägen, särskilt när dessa beklagar sig över att deras barn är sena, samtidigt som klumpen i magen växer för man vill ju att ens barn ska följa mallen, att hen ska klara BVCs tester utan anmärkning.
Om det pratade vi, om saker förskolepersonalen påpekat och saker vi själva sett pratade vi, om saker som kanske är ”problem” men som lika gärna kan ha med Lilla S personlighet att göra pratade vi. Och sen, när man liksom inte har något mer att säga, det är då man vill få en klapp på axeln, några tröstande ord men samtidigt bekräftelse på att allt är som det ska vara. Men istället blev det remisser, till hörseltest och dietist i första hand och sen strikt uppföljning för än så länge är det för tidigt att säga något, hon fyller två om en månad, utredningar av ”avvikelser” görs sällan innan BVCs 2½ års kontroll. Mycket kan hända tills dess, och nu då? Nu är det bara att vänta och hoppas på det bästa. För kanske är det bara en fas, kanske kommer allt lösa sig bara fint, men Om det inte gör det, då är vi redo att kämpa med näbbar och klor för att vår lilltjej ska få den hjälp hon behöver.

Over and out, från en hysteriskt trött småbarnsmamma.

”Förskolehelvete” – uppföljningen

Först och främst tack för alla fina, stöttande och hjälpsamma kommentarer jag fick efter förra inlägget. Det värmde verkligen även om orken att svara på dem inte riktigt har funnits.

Hösten har verkligen sprungit iväg och som ni säkert har märkt har bloggen blivit en av de saker som hamnat i skymundan av annat som krävt mer kraft och energi.
Men med tanke på mitt senaste smått desperata inlägg där det kändes som om världen var på väg att rämna så känns det som det är dags med en liten uppdatering. Vad hände egentligen efter det?

Bara nån dag efter att jag skrev hade vi ”krismöte” med en av pedagogerna, det var väl egentligen inget omvälvande vi kom fram till men det var skönt att få ventilera vår oro och höra deras syn på det hela och då sa vi också som det var att om det skulle fortsätta så som det var då skulle vi ta hem henne igen.
Så långt behövde vi dock aldrig dra det, det var bara två saker som krävdes, dels att någon av de som var med under inskolningen skulle möta oss när vi kom och dels att den här omgången tänder skulle komma igenom*. Så från att vara mer eller mindre hysterisk gick vi till att ha en liten tjej som babblade glatt medan vi klädde av henne i kapprummet, som slog på stora leendet när hon fick se pedagogerna och som hade det kul under dagarna.

Allt har inte gått som en dans sen dess, både jag och Lilla S har nästan varit mer sjuka än friska under de här tre månaderna och det tar på krafterna vilket naturligtvis också märks när det kommer till hur dagarna på förskolan går för henne. Det har också varit stor skillnad på vem det är som har tagit emot på morgnarna, de två pedagoger som var med under inskolningen är toppen medan hon är lite skeptisk till de andra två som kommit in senare och dem är hon inte lika pigg på att kila över till.

Jag vakar fortfarande över situationen som en hök, det ska inte påverka henne negativt att vara där, då är det inte värt det men i nuläget finns inga tecken på något sådant. Tvärtom känns det som det här är något som varit väldigt bra för framför allt hennes språkliga utveckling (mer om det i ett senare inlägg tänkte jag, för nu får det banne mig bli mer bloggande).
Men som det ser ut nu så är de tre timmarna per dag som hon går fullt tillräckliga och jag vet ärligt talat inte hur eller ens om det kommer fungera när vi behöver längre dagar fram igenom. Huvudsaken är att hon mår bra nu och bortsett dessa envisa förkylningar, höstblåsor, tredagars-feber och annan ondska så gör hon det. Vår älskade lilla unge!

När man är sjuk får man äta glass, det säger mormor.

*Ni som hängt med ett tag vet att Lilla S har haft det extremjobbigt varje gång det kommit tänder och det har påverkat precis allt.

Febern börjar avta…

… men istället blir Lilla S mer och mer prickig. Vi är nu ganska övertygade om att det är ”höstblåsor” hon fått då utslagen främst sitter på händer, fötter, runt munnen och på tungan.
Just tungan är största problemet, den ser riktigt hemsk ut och jag kan bara tänka mig hur ont det måste göra. Det är naturligtvis svårt att säga hur hon upplever det men att hon varken vill äta eller dricka är en ganska tydlig indikation på att det är riktigt jobbigt för henne. Är ganska säker på att hon inte druckit så mycket som hon borde idag. ”Räddningen” just nu är att hon nattetid kan dricka ur nappflaska utan att vakna till, sover hon märker hon inte av att det gör ont på samma sätt och då kan vi lura i henne större mängder åt gången. Så vi har en riktigt rolig natt framför oss, men bättre att mata småtting stup i kvarten än att trösta storgråtande Lilla S titt som tätt som vi gjorde i natt. Första krisen igår kväll/natt grät hon tills hon kräktes. Hipp hurra får sjukdomar

Vår lilla sjukling

En vecka hann vi med på förskolan innan Lilla S blev dålig. Diarré igår morse och feber efter det. Nu i eftermiddags var det uppe i 40 grader och hon har börjat få mer och mer utslag. Hipp hurra liksom.

Det värsta nu är att hon har blåser i munnen och inte riktigt vill äta eller dricka, hon ratade till och med glass, då är det illa

Det som gör oss mest handfallna i nuläget är att vi inte är vana vid att hon är sjuk, hon har aldrig haft feber tidigare och även när hon varit lite snorig så har hon varit pigg och glad till skillnad mot nu när hon mest är ledsen och trött.
Men men, det är väl bra med träning för fortsätter hon på förskolan lär det upprepas.

En bra start

Efter tre dagar med oss närvarande var det idag dags för första dagen då Lilla S skulle vara på förskolan själv. Maken fick ta lämningen eftersom jag antagligen hade brutit ihop totalt om Lilla S hade blivit ledsen.
Men det blev inga tårar och vi kan bara konstatera att vi inte hade kunnat få en bättre start på det hela.
Vid lunch hämtade jag henne och möttes av ett förtjust tjut och gosigaste kramen någonsin och sen fick jag rapport från pedagogen hon hängde med. Dagen hade förflutit lugnt, Lilla S hade traskat runt och upptäckt omgivningen och varit allmänt tillfreds. Vid elva tiden hade hon tydligen varit lite ledsen men det hade varit svårt att säga vad det berodde på och det hade gått över fort. Pottan hade hon inte varit intresserad av men med tanke på att det var nytt ställe och nytt folk var det inte särskilt oväntat. Och (oh lycka!) hon hade ätit riktigt mycket vid lunch, både macka och soppa.
Hon trivs och det är så skönt! Det enda som kändes lite småjobbigt var att personalen tydligen inte hade fått trösta henne när hon var ledsen, att hon väldigt bestämt hade visat att hon ville vara själv. Det kanske inte är så konstigt egentligen, det här är människor hon bara träffat under tre dagar tidigare men naturligtvis hade det varit skönt om hon varit så trygg med dem att de faktiskt kunde få trösta och krama när det behövdes.

Ångesten börjar lägga sig, det här har faktiskt potential att bli riktigt bra. Nu är det bara att njuta av helgen och sen hoppas att det går lika bra på måndag,

Framgångar och bakslag

Med tanke på senaste tidens ”förskolegnäll” från min sida så kanske det kan vara passande med en uppföljning nu när inskolningen dragit igång.

I tisdags var första dagen, jag hade råångest innan och sov hysteriskt dåligt på natten men tacksamt nog var det en pigg och glad tjej vi satte i selen och traskade iväg med. Väl på plats kramade Lilla S min hand en liten kort stund, sen satte hon av. Allt skulle upptäckas, allt var spännande och nytt. Där fanns mattor att springa på, dockvagnar att köra med, soffa att slänga sig i. Ungen var lyckligare än lyckligast. Då och då kollade hon till oss, drog med oss så att hon kunde se oss från stället hon valt att utforska just då men mer stöd än så behövde hon inte från oss. Utöver Lilla S och de andra två som skolas in samtidigt var det bara ytterligare två barn på plats. Det var mysig stämning och personalen kändes trygg och bra.

Ni son läst tidigare vet hur förkrossad jag var efter första besöket då Lilla S bara var rädd och ledsen och inte alls ville vara med och jag kan utan att tveka säga att det inte hade varit lämpligt att skola in henne då (än mindre i maj som tanken var från början), hon behövde de här extra månaderna för att bli mogen.

Så varför valde jag då ”bakslag” som rubrik? Tja, har man en unge som får intrycksöverdos av en busstur så kan ni kanske tänka er hur det blir efter en dag på ett ställe som är så ny och spännande som förskolan? När det blev dags för vila vägrade Lilla S sova, inte helt förvånande, hon som aldrig somnar annat än i mörka tysta rum. Efter att ha försökt få henne att komma till ro med de andra bytte vi till ett eget rum, utan resultat, naturligtvis. Så någon sömn blev det inte och jävlar vad vi fick ångra det.
Hon somnade relativt fort när vi la henne för kvällen men sen, nattskräck! FYRA gånger! Det är svårt att intala sig att Lilla S inte märker av det hela (vilket barnen tydligen inte gör) när hon skriker i ren panik och inte går att få kontakt med, första gången skrek hon så att hon var på väg att kräkas. De tre andra gångerna var det lugnare men vi gick sönder lite mer för varje gång tills vi inget hellre ville än att ge upp förskolan, bygga ett bo i sängen och aldrig någonsin lämna det.

Men klockan sju ringde klockan och vid halv nio var vi på plats igen. Och Lilla S älskade det, den här gången också. Men efter det gångna natten fanns det inte på kartan att hon skulle stanna hela dan, så vid tolv när det var vila för de andra gick vi hem och det ska vi fortsätta med. Tre timmar räcker gott och väl för vår lilla skrutt.

Imorgon är första dagen vi ska lämna henne helt själv och jag är så nervös att jag mår illa. Men efter att ha studerat henne de senaste dagarna har jag svårt att tro att det kommer bli katastrof. Vår ängsliga lilla räka har utvecklats till en trygg liten tjej med skinn på näsan som har lätt för att ty sig till vuxna hon har i sin närhet.
Jag avundas dock inte föräldrarna till de två andra barnen, båda är yngre än Lilla S och båda verkar tycka det här är jättejobbigt.

Så kära läsare, håll tummarna för att morgondagen går strålande.

Dramadrottningen har talat

Lilla S över, allt ska slipas till perfektion och går det inte som hon vill eller om vi stör kommer det stora utbrottet. Ilskna tårar, en liten som kastar sig på golvet och vägrar bli upplyft och vid det här laget har jag blivit både slagen, sparkad och biten.
Det finns så mycket ilska och frustration i den där lilla kroppen. Så mycket vilja och så mycket driv och sådan har hon varit sen hon föddes. Hon har hela tiden velat framåt, velat saker hon inte klarat av och blivit såå arg och ledsen när hon inte har klarat det. Men med varje utvecklingssteg har hon blivit en aning lugnare, det är som om hennes fysiska förmågor börjar växa ikapp hennes psykiska bild av sig själv nu när hon faktiskt börjar kunna mycket av det hon strävat efter. Det enda som nu gör utbrotten svårare att hantera är att hon rent fysiskt kan visa vad det är som inte passar, hon kan slänga sig på golvet, kan slå oss, kan springa ifrån oss och kan ta till hela sin dramatiska repertoar för att visa exakt hur dumma vi är.
Och vad gör man? Bekräftan är vad vi tror på, att bekräfta att vi förstår att hon är arg och ledsen och att det är helt okej att känna så. Vi låter henne rasa av sig och vi kramar och tröstar när hon accepterar detta och även om det ännu inte är mycket hon förstår känns det ändå viktigt att förklara varför vi gör som vi gör. Varför vi inte låter henne kasta tallriken på golvet, varför det inte är okej att kasta sig ner från skötbordet eller dra någon i håret.

Idag gällde det stora dramat hennes gummistövlar. Igår fick hon på första försöket på sig den ena och traskade sedan nöjt runt i denna ett bra tag. Idag försökte hon göra om det, gång på gång försökte hon med stöveln bara välte, hamnade bak och fram eller vek sig när halva foten var i. Hon hade gärna fått försöka en bra stund till om det inte varit så att jag var i extremt behov av att använda toaletten och hon mycket effektivt blockerade vägen.
Så när hon inte lyssnade när vi bad henne komma blev det till att lyfta undan henne en bit och detta uppskattades icke. Hon hade ju inte övat färdigt! Tårarna sprutade, ungen slängde sig på golvet och medan jag stod och knep med benen för att det inte skulle hända en olycka fick maken rycka in för att på annat håll försöka trösta en småtting som för stunden ansåg att mamma var den största skurken någonsin.