Alltså hösten… helvetiska jävla höst! (ursäkta språket). Som ni säkert märkt har det blivit långt mellan inläggen och inget har varit direkt positivt och så har det rent generellt varit. Sen vi fick Lilla S har jag mest ångat på av gammal vana men nu var det som om all trötthet jag borde känt tidigare kom i kapp och fullständigt golvade mig. Bara det faktum att jag inte sovit ordentligt sen innan graviditeten (vilket ger ca 32 månader med upphackad sömn) är tillräckligt för att knäcka mig, lägg där till höstmörkret och det faktum att det är så förbannat mycket med Lilla S.
För det är mycket, vansinnigt mycket, mer än normalt mycket, tillräckligt mycket för att vi tillslut fick nog och ringde BVC. Vi fick en tid bara nån vecka senare och sen spenderade vi närmare en timme med att ösa ur oss precis allt som inte fungerar, all höstens oro och alla våra nojor. Känslan när man väl har gjort det är kluven, dels vill man få bekräftelse på att man inte överdriver, att ens oro inte är obefogad, men samtidigt vill man inget hellre än att höra att ens barn är fullständigt normalt och att allt är precis som det ska. Men saker är inte precis som det ska och i slutänden var det den trösten vi fick, att det faktiskt var motiverat att börja rota i det hela.
Det är så mycket som har strulat och i nuläget vet vi inte vad som hänger ihop och vad som är följd av något annat. Nu var det ju ett tag sen jag skrev om Lilla S och hennes matvanor men det har inte bättrat sig sen dess, hon lever i princip på välling och det är bara ett fåtal gånger hon har ätit något som skulle kunna klassas som en hel portion ”vanlig” mat. Hon behöver fortfarande äta på natten av den enkla anledningen att hon inte får i sig tillräckligt under dagen och även när det är mat hon verkligen gillar så är det ofta försumbara mängder som går ner.
Sen har vi språket… Lilla S pratar, konstant, men det är inte en kotte som förstår vad hon säger och det verkar som om det är väldigt lite av det vi säger som hon förstår. Tittar man på den typiska språkutvecklingen ligger hon ungefär ett år efter sina jämngamla. Jag har flera gånger varit på väg att rensa i min blogglista där det är mammor till barn som är betydligt yngre än Lilla S som skriver för jag blir så förbannat ledsen och bitter i vissa lägen, särskilt när dessa beklagar sig över att deras barn är sena, samtidigt som klumpen i magen växer för man vill ju att ens barn ska följa mallen, att hen ska klara BVCs tester utan anmärkning.
Om det pratade vi, om saker förskolepersonalen påpekat och saker vi själva sett pratade vi, om saker som kanske är ”problem” men som lika gärna kan ha med Lilla S personlighet att göra pratade vi. Och sen, när man liksom inte har något mer att säga, det är då man vill få en klapp på axeln, några tröstande ord men samtidigt bekräftelse på att allt är som det ska vara. Men istället blev det remisser, till hörseltest och dietist i första hand och sen strikt uppföljning för än så länge är det för tidigt att säga något, hon fyller två om en månad, utredningar av ”avvikelser” görs sällan innan BVCs 2½ års kontroll. Mycket kan hända tills dess, och nu då? Nu är det bara att vänta och hoppas på det bästa. För kanske är det bara en fas, kanske kommer allt lösa sig bara fint, men Om det inte gör det, då är vi redo att kämpa med näbbar och klor för att vår lilltjej ska få den hjälp hon behöver.
Over and out, från en hysteriskt trött småbarnsmamma.
