BLW på frammarsch!

När jag började söka information om BLW, eller rättare sagt om ungar som envisades med att äta själva, var Lilla S runt fyra månader, nu blir hon snart 15 månader så det var knappt ett år sedan. Jag hamnade på en sida om BLW och ville läsa mer, visst måste det finnas en del information på svenska? Och visst fanns det lite grann men mängden information var försumbar, ville man läsa mer var det främst engelska sidor man fick söka sig till.
Igår gjorde jag en ny sökning och blev glatt förvånad, mängden svensk information och blogginlägg har ökat markant! Yey! Det är så kul att fler och fler vågar se utanför puré-normen och faktiskt prova något som i mina ögon är det som borde förespråkas.
Att det blivit mer och mer populärt syns också på de sökord folk använder för att hitta hit, det är många som vill läsa om fördelarna med BLW i jämförelse med purématning och ännu fler som funderar över riskerna med att barnet ska sätta i halsen.

I april-nummret av ”Föräldrar och barn” var det en artikel om just BLW (bland annat var det en liten intervju med mammaiengland). Det är jättekul att det skrivs om det men jag blev tyvärr lite besviken på innehållet och jag måste medge att jag fnissade åt rubriken ”Nya snabba sättet att lära bebisen äta”. Okej, jag ska inte vara orättvis i onödan, för många som börjar med BLW går det snabbt och smidigt men det som -alltid- saknas i texter som den här är några rader om att det kan ta längre tid än ett par veckor. Artikelförfattarens dotter fattade galoppen omgående och är ett praktexempel men det är få barn det går så snabbt för. Egentligen är det kanske inte någon stor grej att hänga upp sig på men efter att ha hängt på BLW-forum vet jag att det är många som ger upp efter någon månad eftersom deras barn fortfarande inte lärt sig att äta ”ordentligt”.
Matintroduktion kan ta tid, och måste få ta tid oavsett om man ger puré eller BLWar och det är viktigt att folk vet att det inte är något onaturligt eller ett tecken på att det är något fel på deras barn (”men alla andras ungar har ju fattat galoppen för länge sen”). Nu är Lilla S ”skräckexemplet”, hon som fortfarande inte äter hela portioner och som inte fattade hur man svalde ner annat än flytande föda förrän hon var runt 10 månader och jag ser ingen direkt mening med att ta upp hela artiklar med sådana barn. Däremot behöver föräldrar som överväger BLW få en realistisk bild av hur lång tid det kan handla om, ett enkelt tillägg som tar upp att vissa barn lär sig på några dagar och att det för andra kan ta några månader hade inte bara den här artikeln utan många många andra tjänat på. Vi vill ju trotts allt att alla andra föräldrar ska förstå vilket suveränt sätt det här är när det kommer till matintroduktion men då handlar det också om att ge föräldrarna rimliga förväntningar.

Därför väljer vi BLW

Nu var det ett tag sen det kom ett BLW inlägg så det känns som det är dags för ett nytt.

Jag fick frågan häromdagen om jag hade BLW:at om Lilla S inte hade vägrat sked, puré och matning. Svaret på den frågan är nej, av den enkla anledningen att jag innan dess inte hade en aning om vad BLW var. Jag hade ramlat över en artikel om det hela i någon gratistidning vi fick när Lilla S var nyfödd men slog ifrån mig det hela som ”allmänt flum”, lite konstigt kan tänks för ni som känner mig vet att jag rent generellt är positiv till en hel del ”flum”.
Nåja, Lilla S åsikter tvingade mig att leta information och jag är så glad att jag ramlade över just BLW då det känns som det absolut mest naturliga när det kommer till övergången mellan bröstmjölk/ersättning och fast föda.

Med detta sagt kan jag bara konstatera att om vi någon gång får ännu en småtting som kommer det vara BLW som gäller. Jag kan erkänna att den här processen har gett mig gråa hår, jag får fortfarande nojjiga utbrott där jag är säker på att Lilla S aldrig kommer börja äta på riktigt (”på riktigt” innebär hela portioner, för äter gör hon). Men det är helt enkelt så att hon är lite segare i starten än många andra och det är inte metoden i sig det är fel på.

Så varför anser jag då att BLW är ”rätt”. Jo spädbarn är redan från födseln förmögna att styra sitt eget näringsintag, lägger man barnet på moderns bröst kan det i det flesta fall själv hitta fram till bröstvårtan om så skulle krävas. Mat handlar om instinkt, något som ett friskt barn för det allra mesta har. Barnet fortsätter sedan att styra sitt ätande efter sina egna behov, så länge man ammar fritt och inte trugar i barnet mer än vad det själv vill äta. (Matar man på schema eller anser att barnet bör äta mer än det själv vill kan man mycket väl rubba den balansen men det är inget jag tänker gå in på närmare här). Så varför skulle inte barnet själv kunna styra övergången från flytande till fast föda? Varför behöver den oss vuxna att ta beslut om när hen är redo och hur mycket hen böra äta?
Barnet lär sig allt annat utan vår hjälp, så länge vi ger Lilla S chansen och möjligheterna att krypa, stå och gå så kommer hon att göra det när hon är redo och på samma sätt ser vi på ätandet. Om vi fortsätter att erbjuda henne mat så kommer hon börja äta, när hon och hennes kropp är redo. (Jag pratar fortfarande om friska barn).

Vi tycker inte det känns logiskt att barn som ännu inte kan sitta eller greppa efter mat är redo för det. Jag har hört föräldrar till fem månaders barn sitta och oja sig över att deras barn bara äter en halv barnmatsburk fast de anser att barnet borde äta en hel, de verkar inte slå dem att barnen har samma hunger- och mättnadskänslor som oss vuxna och därför ”säger” till när hen är mätt. I många fall verkar det pågå en tävlan om vilket barn som äter mest och alla sätt verkar vara tillåtna för att få i barnet den där mängden som de vuxna har bestämt är rätt. För oss känns det som det perfekta sättet att förstöra barnets egen känsla för hunger och mättnad, något som garanterat kommer följa med dem längre upp i åldrarna. Det finns så otroligt många med någon form av ätstörning och även om BLW inte är någon garanti för att barnet aldrig ska drabbas av något sådant så tror jag att det är en hjälp på vägen att ge barnet en sund och positiv bild av mat.

Jag säger inte att alla som skedmatar och ger puré trugar och lurar i barnen mer än det själv vill ha, inte heller att dessa barn kommer få ätstörningar eller andra problem. Jag är helt övertygad om att många (förhoppningsvis de flesta) lyssnar på sitt barn och dess signaler men jag tror att det är så otroligt mycket lättare den här vägen.

Nu ska vi äta lunch här, min förhoppning är att Lilla S åtminstone ska smaka på maten men med dunderförkylning i åtanke kan jag nog bli besviken.

En mycket liten Lilla S

Och så var det ju det här med mat – avslutet

Fortsättning från Och så var det ju det här med mat – del 4

Efter många, långa inlägg om det här med BLW så tänkte jag avsluta lite med hur det har fungerat i vår familj och vad våra tankar om det hela har varit.

När det blev tal om puréer när Lilla S var runt fyra månader var min inställning att vi inte skulle ge industriproducerad barnmat annat än i nödfall, främst för att vi rent generellt är negativt inställda till barnmatsindustrin. Att vi istället skulle behöva hoppa över just burkmat för att dottern vägrade det hela var inget jag överhuvudtaget övervägde som alternativ.
Som jag skrev i första inlägget blev vi ”tvingade” till det här av en dotter som hade väldigt tydliga åsikter om hur hon ville ha det (och det tror jag inte är så ovanligt, det är bara det att folk inte så ofta pratar om att deras barn vägrat både skedmatning och puréer). Råden vi fick från allt och alla handlade om olika sätt att lura i barnet mat, men det kändes inte som något som gick ihop med våra åsikter om hur mat bör introduceras och tvångsmatning som var alternativ nummer två fanns inte på kartan.
Så BLW blev det och det ångrar vi inte. Nu kan jag tillägga att jag är tidernas nojigaste förälder och vid vissa tillfällen har jag varit helt övertygad om att Lilla S ALDRIG kommer lära sig äta, något som inte har blivit bättre av att vår dotter har varit väldigt seg i starten. På forum såg jag folk som suckade över att deras barn inte hade lärt sig äta ordentligt trotts att det gått en månad, och det finns gott om folk som mer än gärna berättar hur deras småtting lärt sig hantera mat på bara någon vecka. Så när bara försumbara mängder försvann ner trotts att vi hade gett Lilla S mat sen hon var sex månader kändes det ganska hopplöst och frustrerande. Skulle det någonsin gå?

 

Det tog inte lång tid innan vi märkte hur bra hon var på att bita av lagom bitar, tugga och hantera maten, där var det aldrig några problem men hon verkade inte förstå hur man skulle svälja ner det hela och efter en lång stunds tuggande slutade det i nio fall av tio med att maten föll tillbaka ut igen. På hennes 10-månaders kontroll tog vi upp det hela med vår BVC sköterska. Kunde det vara något fel? Hon var inte oroad, det var uppenbart, men för att lugna oss skulle vi ringa några dagar senare och diskutera igenom det hela. Det där samtalet behövdes aldrig, ett par dagar senare greppade Lilla S det hela, hon insåg hur hon skulle svälja och det började försvinna mat från tallriken. Nu är hon drygt 11 månader och det är fortfarande försumbara mängder som går ner, de allra flesta dagar dricker hon i princip samma mängd ersättning som tidigare. Men hon växer, går upp i vikt, är pigg och aktiv och hon älskar matstunderna och det är vad som är viktigast för oss. Mängderna kommer öka, det vet vi, och vi är också övertygade om att vi har gett vår dotter den allra bästa starten man kan få när det gäller mat.

 Jag säger inte att BLW passar alla barn eller fungerar i alla familjesituationer men för Lilla S och för oss har det varit rätt väg att gå.