BLW på frammarsch!

När jag började söka information om BLW, eller rättare sagt om ungar som envisades med att äta själva, var Lilla S runt fyra månader, nu blir hon snart 15 månader så det var knappt ett år sedan. Jag hamnade på en sida om BLW och ville läsa mer, visst måste det finnas en del information på svenska? Och visst fanns det lite grann men mängden information var försumbar, ville man läsa mer var det främst engelska sidor man fick söka sig till.
Igår gjorde jag en ny sökning och blev glatt förvånad, mängden svensk information och blogginlägg har ökat markant! Yey! Det är så kul att fler och fler vågar se utanför puré-normen och faktiskt prova något som i mina ögon är det som borde förespråkas.
Att det blivit mer och mer populärt syns också på de sökord folk använder för att hitta hit, det är många som vill läsa om fördelarna med BLW i jämförelse med purématning och ännu fler som funderar över riskerna med att barnet ska sätta i halsen.

I april-nummret av ”Föräldrar och barn” var det en artikel om just BLW (bland annat var det en liten intervju med mammaiengland). Det är jättekul att det skrivs om det men jag blev tyvärr lite besviken på innehållet och jag måste medge att jag fnissade åt rubriken ”Nya snabba sättet att lära bebisen äta”. Okej, jag ska inte vara orättvis i onödan, för många som börjar med BLW går det snabbt och smidigt men det som -alltid- saknas i texter som den här är några rader om att det kan ta längre tid än ett par veckor. Artikelförfattarens dotter fattade galoppen omgående och är ett praktexempel men det är få barn det går så snabbt för. Egentligen är det kanske inte någon stor grej att hänga upp sig på men efter att ha hängt på BLW-forum vet jag att det är många som ger upp efter någon månad eftersom deras barn fortfarande inte lärt sig att äta ”ordentligt”.
Matintroduktion kan ta tid, och måste få ta tid oavsett om man ger puré eller BLWar och det är viktigt att folk vet att det inte är något onaturligt eller ett tecken på att det är något fel på deras barn (”men alla andras ungar har ju fattat galoppen för länge sen”). Nu är Lilla S ”skräckexemplet”, hon som fortfarande inte äter hela portioner och som inte fattade hur man svalde ner annat än flytande föda förrän hon var runt 10 månader och jag ser ingen direkt mening med att ta upp hela artiklar med sådana barn. Däremot behöver föräldrar som överväger BLW få en realistisk bild av hur lång tid det kan handla om, ett enkelt tillägg som tar upp att vissa barn lär sig på några dagar och att det för andra kan ta några månader hade inte bara den här artikeln utan många många andra tjänat på. Vi vill ju trotts allt att alla andra föräldrar ska förstå vilket suveränt sätt det här är när det kommer till matintroduktion men då handlar det också om att ge föräldrarna rimliga förväntningar.

Därför väljer vi BLW

Nu var det ett tag sen det kom ett BLW inlägg så det känns som det är dags för ett nytt.

Jag fick frågan häromdagen om jag hade BLW:at om Lilla S inte hade vägrat sked, puré och matning. Svaret på den frågan är nej, av den enkla anledningen att jag innan dess inte hade en aning om vad BLW var. Jag hade ramlat över en artikel om det hela i någon gratistidning vi fick när Lilla S var nyfödd men slog ifrån mig det hela som ”allmänt flum”, lite konstigt kan tänks för ni som känner mig vet att jag rent generellt är positiv till en hel del ”flum”.
Nåja, Lilla S åsikter tvingade mig att leta information och jag är så glad att jag ramlade över just BLW då det känns som det absolut mest naturliga när det kommer till övergången mellan bröstmjölk/ersättning och fast föda.

Med detta sagt kan jag bara konstatera att om vi någon gång får ännu en småtting som kommer det vara BLW som gäller. Jag kan erkänna att den här processen har gett mig gråa hår, jag får fortfarande nojjiga utbrott där jag är säker på att Lilla S aldrig kommer börja äta på riktigt (”på riktigt” innebär hela portioner, för äter gör hon). Men det är helt enkelt så att hon är lite segare i starten än många andra och det är inte metoden i sig det är fel på.

Så varför anser jag då att BLW är ”rätt”. Jo spädbarn är redan från födseln förmögna att styra sitt eget näringsintag, lägger man barnet på moderns bröst kan det i det flesta fall själv hitta fram till bröstvårtan om så skulle krävas. Mat handlar om instinkt, något som ett friskt barn för det allra mesta har. Barnet fortsätter sedan att styra sitt ätande efter sina egna behov, så länge man ammar fritt och inte trugar i barnet mer än vad det själv vill äta. (Matar man på schema eller anser att barnet bör äta mer än det själv vill kan man mycket väl rubba den balansen men det är inget jag tänker gå in på närmare här). Så varför skulle inte barnet själv kunna styra övergången från flytande till fast föda? Varför behöver den oss vuxna att ta beslut om när hen är redo och hur mycket hen böra äta?
Barnet lär sig allt annat utan vår hjälp, så länge vi ger Lilla S chansen och möjligheterna att krypa, stå och gå så kommer hon att göra det när hon är redo och på samma sätt ser vi på ätandet. Om vi fortsätter att erbjuda henne mat så kommer hon börja äta, när hon och hennes kropp är redo. (Jag pratar fortfarande om friska barn).

Vi tycker inte det känns logiskt att barn som ännu inte kan sitta eller greppa efter mat är redo för det. Jag har hört föräldrar till fem månaders barn sitta och oja sig över att deras barn bara äter en halv barnmatsburk fast de anser att barnet borde äta en hel, de verkar inte slå dem att barnen har samma hunger- och mättnadskänslor som oss vuxna och därför ”säger” till när hen är mätt. I många fall verkar det pågå en tävlan om vilket barn som äter mest och alla sätt verkar vara tillåtna för att få i barnet den där mängden som de vuxna har bestämt är rätt. För oss känns det som det perfekta sättet att förstöra barnets egen känsla för hunger och mättnad, något som garanterat kommer följa med dem längre upp i åldrarna. Det finns så otroligt många med någon form av ätstörning och även om BLW inte är någon garanti för att barnet aldrig ska drabbas av något sådant så tror jag att det är en hjälp på vägen att ge barnet en sund och positiv bild av mat.

Jag säger inte att alla som skedmatar och ger puré trugar och lurar i barnen mer än det själv vill ha, inte heller att dessa barn kommer få ätstörningar eller andra problem. Jag är helt övertygad om att många (förhoppningsvis de flesta) lyssnar på sitt barn och dess signaler men jag tror att det är så otroligt mycket lättare den här vägen.

Nu ska vi äta lunch här, min förhoppning är att Lilla S åtminstone ska smaka på maten men med dunderförkylning i åtanke kan jag nog bli besviken.

En mycket liten Lilla S

Och så var det ju det här med mat – del 4

Fortsättning från Och så var det ju det här med mat – del 3

BLW i praktiken

”Snälla ta den ifrån henne innan hon sätter den i halsen!”

Den frasen har vi hört upprepade gånger vid det här laget och allra oftast kommer den från svärmor, hon tycker att det vi gör är helt rätt men oj så ängslig hon är att Lilla S ska sätta något i halsen.
Det verkar rent generellt vara den största farhågan och frågetecknet. Kommer inte barnet sätta i halsen? Här vill jag svara ett benhårt nej men det kanske hade varit lite felvisande för naturligtvis finns den risken, men (och det är ett stort, fett men) det gäller alla barn, oavsett på vilket sätt de blivit introducerade till mat.
Det finns några grundregler när det kommer till BLW (och som jag tycker borde gälla precis lika mycket om barnet matas på traditionellt sätt).
*Barnet ska sitta rakt upp, om det behövs med lite stöd från t.ex en hopprullad handduk.
*Barnet ska aldrig lämnas ensam vid matbordet.
*Barnet ska inte distraheras av annat utan i lugn och ro kunna fokusera på maten.
*Ingen annan än barnet själv ska stå för instoppandet av maten, barnet måste själv få avgöra hur mycket den klarar av att hantera.
*Ge inte hela nötter, hela vindruvor, frukter med större kärnor och liknande.
Egentligen kan man sammanfatta det hela med att det handlar om en stor dos sunt förnuft men om man inte litar på sitt sunda förnuft eller vill ha lite mer på fötterna kan jag rekommendera boken ”Baby-led Weaning” av Gill Rapley och Tracey Murkett som går igenom allt väldigt noga.

Så vad kan man då vänta sig när man börjar och framför allt när ska man börja? När barnen aktivt börja sträcka sig efter mat, de visar starkt intresse för det föräldrarna äter och de själv, aktivt kan föra saker till munnen, brukar de vara redo för fast mat. Detta brukar vara när barnet är runt sex månaders ålder och det är också då det är lämpligt att introducera mat om man väljer att köra på BLW.  Vad man ska erbjuda tvistas det om. Vissa hävdar att man kan ösa upp detsamma som övriga familjen äter med en gång, andra att man kan ge till exempel grönsaksstavar som är så mjukkokade att de i princip faller sönder och att man bör introducera ett livsmedel åt gången för att undvika allergier. Vi gjorde något mellanting med Lilla S, det blev mycket mjuka grönsaksstavar men när vi väl hade bestämt oss för att det var BLW vi skulle köra med (när vi hade insett att ungen var för envis för att vi någonsin skulle kunna skedmata med andra ord) försökte vi att åtminstone ha något vid varje måltid som hon kunde dela med oss. Vi hade ingen direkt ordning för när vi introducerade vad eller i vilken takt men vi tog det lite försiktigt med mat som vi vet att maken var allergisk mot som barn.
Något man nästan får räkna med när man börjar, och barnet har förstått hur den ska få av bitar av vad det nu är man erbjuder, är kväljningar. Hittills har ju barnet bara druckit och att då få något mer fast som plötsligt befinner sig längre bak i munnen är en helt ny känsla, inte konstigt att det blir en del kväljningar då. Men det som främst orsakar dem är barnets kräkreflex som sitter längre fram i munnen hos ett spädbarn än hos oss vuxna, just för att barnet inte ska sätta saker i halsen. Kommer något för långt bak och barnet inte har kontroll över det hela kväljs/hostar hen helt enkelt ut det hela. Jag tyckte att det var ganska läskigt när Lilla S fick kväljningar i början, tanken att hon nu satt i halsen och kommer kvävas dök upp lite då och då, men hon har aldrig haft några problem att hosta ut vad det nu varit som retat.

Något jag tycker krävs om man överväger BLW är att läsa på i ämnet (men jag är rent generellt en som gärna tar till mig information från flera källor för att vara på den säkra sidan, nästan oavsett vad det handlar om). Ju mer kunskap man har ju säkrare kommer man känna sig när barnet hugger in på det som serveras, för visst kan det vara lite läskigt när ens småtting plötsligt sitter och försöker klura ut hur man äter ”vuxenmat”.

Och så slutligen ett sista ”fortsättning följer”, för i nästa inlägg tänker jag se till att göra ett avslut.

Och så var det ju det här med mat…

Jag älskar mitt (vårt) kök, jag älskar att spendera tid där och laga mat eller baka. Av naturliga skäl har jag sedan Lilla S föddes spenderat mindre tid där än tidigare och delvis därför såg jag fram emot lillans matintroduktion, men något som lockade ännu mer var att låta henne upptäcka hur fantastiskt det här med mat kan vara. Jag sög i mig all information om smakportioner och puréer som jag hittade och köpte tidigt en fin kokbok med recept och goda råd. På BVC sa de att riktlinjerna från WHO var att man skulle vänta med mat till dess de var sex månader men att dessa råd främst riktade sig till utvecklingsländerna, underförstått ”det är helt okej att börja när barnen är fyra månader” *.

Fyra månader var också vad vi satsade på, då vi gav ersättning kändes det också som att det inte spelade så stor roll huruvida vi gav flytande eller fast föda, ersättningen ger ju inte de hälsofördelar som bröstmjölk ger. Att det kunde vara så att en fyra månaders bebis kanske inte är tillräkligt utvecklad vad det gäller t.ex. tarmsystem var inget vi tog i beräkning, främst för att ingen informerat oss om detta.

Nu drog vi inte igång precis när Lilla S blev fyra månader utan vi väntade tills vi hade fått ordning på hennes mage och hon inte längre hade ont. Så kom då den stora dagen. Jag var så förväntansfull över vad hon skulle tycka om det och den där palsternackspurén var nog den mest kärleksfullt tillagade ”rätten” jag någonsin gjort. Lilla S placerades i barnstolen och försiktigt gav vi henne lite att smaka på. Purén kom ut igen men det var ju enligt böckerna bara att vänta så vi var nöjda över resultatet.

Några dagar senare stod morotspuré på programmet men vi hann knappt sticka fram skeden innan två små nävar greppade tag i den. ”Min sked! Kan själv!” Och jo, det kunde hon ju, purén hamnade i alla fall till viss del i munnen. Följande matsessioner gick på samma sätt, små händer greppade skeden och vi hade inte en chans att mata. Jag var förvirrad. Det var ju inte så här det skulle vara, småttingen skulle snällt gapa medans vi lassade in maten, det var ju vad som stod i böckerna. Att Lilla S inte hade läst böckerna var uppenbart, hon ville själv och vi fick snällt finna oss i det. Enda gångerna hon faktiskt matvägrade var när vi försökte mata eftersom mata i det här fallet innebar att en höll ner hennes armar och den andra försökte få henne att öppna munnen. Att det kändes som helt fel sätt att bemöta ”problemet” är väl ganska uppenbart.

Jag ville inte riktigt erkänna att jag oroade mig över detta men lite i smyg googlade jag ”problemet”. ”Bebis vill äta själv”. Och visst fanns  det andra med liknande problem, men ofta rörde det sig om barn som var närmare året, inte ungar som var fyra-fem månader. Så, av en  händelse, hamnade jag på en sida om BLW (baby-led weaning) skriven av folk som bergfast verkade anse att ungar kan äta själv och att de inte ens behöver äta puréer. Jag försökte vifta bort det hela som allmänna knasigheter, men jag kunde ändå inte riktigt släppa tanken. Det var ju så uppenbart att hon vill själv, så kanske… Här avbröts mina funderingar, Lilla S fick ont i magen igen, uppenbarligen var hon inte riktigt redo för fast föda och vi la ner det hela, för ett tag åtminstone.

Eftersom det här har potential att bli en smärre roman tar vi en liten paus, fortsättning följer.

*Så här säger WHO om matintroduktion
http://www.who.int/features/qa/57/en/